När orken tar slut...

Jag har ofta undrat hur folk känner när det går för långt, när man helt plötsligt inser att man har fått nog. 
När jag ser tillbaka på tiden som har varit så inser jag att jag är mycket starkare än vad jag först trodde. 
 
Dock så funderar jag på vad skillnaden är mellan att vara stark och att faktiskt bara överleva. 
För det är så jag känner mig just nu, jag håller mig precis flytande men vissa stunder då något inträffar som gör att min bägare svämmar över så drunknar jag. 
 
Den senaste tiden så har jag varit mer under ytan än över den.
Jag står inte ut längre, det har gått så långt att jag vet och uppskattar alla som bryr sig och stöttar men ändå känner jag mig helt tom. 
Jag är helt uttömd på känslor och samtidigt är jag fruktansvärt sårbar.
 
Jag vill inte gå in på detaljer om varför jag mår som jag gör men jag tror många av er som läser min blogg eller känner mig kan ana vad det handlar om. 
Men jag skulle ljuga om jag sa att det bara var det, under den senaste tiden har verkligheten hunnit ikapp mig på ett sätt som jag inte klarar av. 
 
Jag skriver igen när jag orkar, just nu behöver jag lite tid. 
Tack för att ni finns <3 
 
 
1 Suzanne Eklund:

skriven

Hej,
Har anat att allt inte är hundra....trots att det är väldigt svårt att se det i stallet; du är alltid lika glad och hjälpsam. Jag hoppas att du tar dig igenom detta; för egen del skulle jag gärna göra något för dig. Tur du har fina Robin :).
Tänker på dig <3

Svar: Tack vad gullig du är <3 Ja Robin är fantastisk, och alla ni som bryr er och stöttar.
All kärlek <3
Martina Lindell

2 Elinor:

skriven

Ta den tid du behöver för att sen kunna "komma igen" starkare än någonsin =) Kram på dig!

Svar: Tack snälla <3
Martina Lindell

3 e:

skriven

Är fortfarande stolt över dig. På riktigt!!! <3

Svar: Tack <3
Martina Lindell

Kommentera här: