Mer än nånsin nu känner jag mig som en fånge i min egen kropp, helt obekväm. 

Jag har skrivit det förut, att jag tycker det är svårt med alla begränsningar när man vill göra en sak men kroppen vill en annan. 

Det är frustrerande. 

 

Nu känner jag så på flera sätt, både psykiskt och fysiskt. 

Min stora sorg är och kommer alltid vara att kroppen inte fungerar som den ska och inte hur den ser ut. 

Att ha en frisk kropp är det allra viktigaste i livet och min största önskan skulle vara att få leva och orka med det jag vill. 

 

Men när man tittar sig i spegeln och faktiskt ser precis hur man känner sig, då är det inte roligt. 

Min starka friska kropp som jag en gång hade är ett minne blått och det enda jag ser i spegeln är frustration! 

 

En ilska mot min egen kropp som dagligen gör mig besviken och hindrar mig från att acceptera hur verkligheten ser ut för mig. 

 

Jag drömmer inte om att vara mest vältränad eller smalast av alla, det är inte det som är viktigt men oavsett storlek och utseende så måste kroppen orka med och det gör inte min kropp. 

Då vaknar massa tankar i huvudet som jag inte ens visste om att jag hade och ett kroppskomplex kommer fram som jag inte mår bra av. 

 

Tankar som jag absolut inte vill tänka och en bild av mig själv som inte är hälsosam.

I det läget är jag inte snäll mot mig själv och det kommer definitivt inte hjälpa mig i längden. 

 

Att bara se misslyckanden när man ser sig själv i spegeln är inte bara destruktivt utan väldigt ledsamt, så vill jag inte se på mig själv men hur mycket jag än försöker skaka av mig den känslan så finns den kvar. 

 

Tyvärr leder alla mina mediciner i kombination av den stora mängd vila jag behöver till att jag går upp i vikt vilket jag till viss del inte tycker borde vara så väsentligt men på något sätt så påverkar det ändå mig. 

Att jag sen dagligem omger mig med vältränade hästtjejer som är starka som oxar gör ju inte direkt underverk med min självkänsla. 

 

Känslan av att inte passa in hänger då över en vart jag än vänder mig. 

 

Det handlar inte om hur mycket jag väger eller vad andra tycker men jag vill ändå på något sätt kunna se mig själv i spegeln och se ut som jag vill känna mig och inte enbart som jag känner mig just nu.