Jag har gett allt!

Tänk vad stress kan göra med en, att stress kan göra en sjuk. 
 
Jag har alltid sett migsjälv som en väldigt stresstålig person som blir lösningsorienterad i svåra situationer och jag kan vara väldigt tålmodig. 
När man har jobbat på en stor ridskola med ansvar för väldigt många barn så har jag upplevt en del som har gett mig erfarenheter just när det kommer till hur man reder ut en knepig situation. 
 
När man ständigt måste tänka på säkerheten då det finns enorma risker inom ridsporten så är det lätt att man stressar upp sig men när man väl lärt sig att hantera det så klarar man en hel del. 
 
Jag trodde aldrig att min stresstålighet skulle leda till en överkänslighet mot stress. 
Och då menar jag när man blir utsatt för en negativ stress. 
 
I dagsläget så kan min hjärna och min kropp inte skilja på positiv/negativ stress. 
Det blir ett stresspåslag helt enkelt som i dagsläget är omöjligt för mig att hantera när jag väl hamnat i situationen. 
 
Det som jag kan känna är väldigt tungt är att jag inte hamnade i den här utbrändheten på egen hand. 
Självklart är det jag som ansvarar över mitt mående men när man får "hjälp" att bli puttad över kanten så kan det gå fruktansvärt snabbt. 
 
Många som blir utbrända har svårt att förstå hur de kunde hamna där för att de ofta älskar sina jobb och älskar sina arbetsuppgifter eller kanske har de fyllt livet med alldeles för många roliga saker och till slut tar det stopp. 
 
Jag har fått hantera många tankar och känslor kring mitt jobb. 
Mitt jobb har alltid varit så mycket mer än bara ett jobb och jag har låtit det definera mig på ett sätt som jag i efterhand insett inte varit sunt. 
 
För när jag väl blev sjukskriven så visste jag inte vem jag var utan mitt jobb. 
Som en gammal elev skrev "Martina du är ju Ågesta" och då brast det för mig. 
Det var så fint samtidigt som det för mig blev så verkligt. 
 
Jag hade antagligen förknippats med en trygghet i stallet som den elevern/de eleverna verkligen behövde och då blev jag liksom "Ågesta"
Det är något som jag värdesätter enormt mycket idag, allas liv som jag har fått möjlighet att påverka bara genom att finnas där och det är jag stolt över. 
 
Och att klappa migsjälv på axeln för något jag har åstakommit tillhör inte vanligheten men när det kommer till mitt engagemang i barnen och ungdomarna så har det alltid varit en villkorslös kärlek från min sida <3 
 
Oavsett var jag hamnar och vart min väg leder mig så ska ingen få ta det ifrån mig. 
Jag vet att jag inte är perfekt och jag kunde gjort många saker annorlunda men att jag har gett så mycket av mig själv i över 14 år på ett och samma ställe tycker jag säger en hel del. 
 
Den kärleken, de minnena och de människor som jag har fått äran att möta kommer finnas med mig för alltid. 
Jag har gett allt av mig själv hela tiden och jag hade inte velat ha det på något annat vis. 
 
 
<3 
 
1 Anonym:

skriven

❤️❤️❤️

Svar: <3
Martina Lindell

Kommentera här: