Jag har funderat länge på detta inlägg. 

Vad jag ska skriva, hur jag ska skriva eller ens OM jag ska skriva. 

 

Jag vill uttrycka mig på ett sätt som känns som jag men samtidigt måste jag ta hänsyn till andra människor runt omkring. 

 

Ni kan säkert lista ut att det handlar om mitt jobb och mitt mående, för de går ju hand i hand. 

Jag har inte skrivit så mycket om det på sista tiden av flera skäl, det främsta skälet är att det får mig att må väldigt dåligt, hela situationen kring Ågesta är fruktansvärt tung. 

 

Jag har analyserat allt som har hänt så många gånger så att jag har tappat räkningen. 

Jag har så många frågor som aldrig kommer att bli besvarade. 

Den frågan som plågar mig mest är; Varför just jag? 

 

Jag kommer aldrig få veta. 

Jag kommer inte få svar på varför vissa människor har betett sig/beter sig som de har gjort. 

Ibland kanske det inte ens finns en förklaring för att de inte vet svaret själva. 

 

Kanske agerade och reagerade de ur en frustration en dag och sen var bollen i rullning? 

Skadan var redan skedd så då kanske stoltheten blev viktigare än hur en enskild individ blev behandlad.

 

Det här inlägget kommer inte vara det sista jag skriver om detta. 

Jag behöver skriva för att bearbeta det jag har varit med om.  

 

Självklart så kommer det ta lång tid eftersom jag aldrig kommer få de svaren jag letar efter men en dag ska jag stå där, stärkt av det som hände och det jag fick gå igenom. 

 

Jag ska försöka vara konkret och tydlig så att ni förstår vad som sker framöver. 

Jag kommer inte att komma tillbaka till Ågesta i höst. 

Både FK, min arbetsgivare och jag själv är överens om att jag inte mår bra av att vara där nu så därför är det ganska enkelt, jag kommer placeras på en annan ridskola. 

 

Dock så är jag fortfarande sjukskriven och förhoppningsvis så kommer jag att gå en rehabilitering under hösten så när jag börjar jobba igen vet ingen. 

Det får ta den tid det tar. 

 

Man måste känna sig trygg, lugn och välkommen för att komma tillbaka till en arbetsplats efter en lång sjukskrivning, speciellt när man har mått psykiskt väldigt dåligt och för att vara helt ärlig så kan inte Ågesta erbjuda mig det i dagsläget. 

 

Det kanske låter hårt, det är hårda ord men skulle jag skriva direkt från själen så skulle jag skriva betydligt mer än vad jag väljer att göra idag.

Med det sagt så är inte alla människor onda, det har jag verkligen lärt mig under den här resan.

Jag har lärt mig var jag har människorna i min närhet och många elever/föräldrar på ridskolan kommer jag minnas för evigt oavsett vart min väg leder mig.

Eller vart deras väg leder dem.

 

Jag har fått minnen för livet, minnen som nu plågar mig då de bringar en sån oerhörd smärta men jag kommer vårda dem ömt och bära med mig dem för evigt.

 

För oavsett vad som händer i framtiden så är inte Ågesta den platsen jag ska vara på just nu och inte heller imorgon.