Mitt i allt kaos som har varit de senaste veckorna som enbart har handlat om Rufus och hans operation så har jag helt satt mig själv och mitt eget mående åt sidan. 

Jag har varit tvungen till det för att kunna hitta styrkan för att orka med det här samt för att kunna förbereda mig på bästa sätt och det har fått ta all energi just nu, det är bara så det är. 

 

Det som då är otroligt svårt är att på något vis acceptera att min egen rehabilitering "stannar upp" på något vis. 

Nu har jag ju inte börjat någon behandling eller så men jag har ändå försökt göra vissa saker hemma för att hitta rutiner samt att jag försöker sortera tankar och känslor för att lättare kunna förstå mig själv och det jag går igenom. 

 

Nu har allt bara varit ett enda kaos och tröttheten har stundtals varit förlamande. 

Jag antar att det måste få vara så här just nu, jag kan inte påverka det som händer med Rufus och ibland blir inte livet riktigt som man har tänkt sig. 

 

Men självklart är det stundtals väldigt frustrerande att känna att man inte kommer framåt, som att man ständigt trampar vatten. 

Jag var nog lite naiv också som trodde att jag snabbt skulle "må bra" så fort jag fick lite tid för återhämtning men jag har insett att det inte alls fungerar så. 

Sen jag blev sjukskriven så har jag snarare gjort en störtdykning rakt ner i mörkret, antagligen för att jag tappade fotfästet helt när jag inte längre la allt mitt fokus på mitt arbete. 

 

Så på ett sätt så har det verkligen varit som att börja om, som att sakta plocka upp pusselbitarna av sig själv som ligger utspridda lite här och var och jag är långt ifrån klar... 

Det kommer ta tid och när orken och energin kommer tillbaka vet jag inte, jag bara hoppas och önskar att den någon gång gör det. 

 

Att befinna sig i nuet är otroligt svårt och det är ännu svårare när man inte alls trivs eller känner sig tillfreds med den tillvaron man befinner sig i eller delvis har försatt sig i.