Gaefur och jag tar en dag i taget <3

Hej på er! 
 
Jag har tagit en liten paus härifrån några dagar. 
När jag skriver här så vill jag skriva om det jag älskar och det jag brinner för, det är ju därför jag har en blogg :) 
 
De senaste dagarna så har jag känt mig väldigt ledsen på grund av hur allt har blivit med mig och Gaefur sen vi flyttade hit... 
Jag har inte vetat om jag velat skriva så mycket om det heller just för att det känns som ett misslyckande att erkänna när det inte går bra men samtidigt så vet jag ju att det är just då man måste våga vara öppen och sårbar för att det ska kunna bli bättre. 
 
Så därför delar jag nu med mig av mina tankar och känslor <3 
 
Sen jag köpte Gaefur så har allting gått oförskämt bra, han har skött sig exemplariskt hela tiden och vår relation har blivit starkare hela tiden, vi har alltid haft ett så fint förtroende för varandra sen dag 1. 
När vi sen flyttade hit och fick en tuff start när jag flög av och inte kunde rida ordentligt så har jag kämpat mig tillbaka och antagligen puschat mig själv för hårt. 
 
Jag vill så gärna bara kunna "skaka av mig" det som hände och jag har blivit otroligt ledsen av att känslan av osäkerhet och misslyckande vägrar försvinna. 
 
Det handlar inte bara om att jag ramlade av utan att jag inte riktigt kände igen min fina häst :( 
Han har känts spänd, rastlös och nervös på något sätt som kanske mest jag märker av men det är ju för att jag jämför med det som var. 
Jag har inte riktigt kunnat nå fram till honom, han har liksom hållt mig på avstånd vilket han inte brukar göra. 
 
Gaefur är en väldigt känslig och omtänksam häst som söker kontakt men nu har han mest varit bufflig och otålig så något har stört honom helt klart. 
 
Nu har jag vågat prata med de jag litar på och insett att jag måste backa bandet rent praktiskt men också mentalt så att jag har en annan inställning när jag är i stallet. 
 
Det är OK att det inte alltid går bra och det är OK att erkänna det. 
Ju mer vi vågar prata om våra rädslor och besvikelser desto mer kan man hjälpa någon annan som också känner samma sak. 
Och att inte vara ensam är en enorm tröst <3 
 
Nu tar jag och Gaefur en dag i taget, en timme i taget, en minut i taget om det krävs för att hitta tillbaka till varandra. 
Redan idag kände jag en bättre samhörighet med honom så jag tror och hoppas att allt ska lösa sig till slut för det finns ingen som Gaefur <3 
 
Jag är väldigt envis och ger inte upp men min största svårighet är att vinna över mina egna mörka tankar och känslor och just en sån här händelse blir tuff då jag lägger all skuld på mig själv. 
Så jag behöver få vara ledsen och ge mig tid att komma igen innan jag kämpar vidare. 
 
För att ge upp om Gaefur kommer jag aldrig göra <3 
 
 
<3 
 
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Du kanske kan testa att göra något annat några gånger hånger? Kanske träna lite trix från marken och promenera? För o bryta av :)

Svar: Tack för tipset! :) Har försökt börja med lite annat också, löslongering bland annat :)
Martina Lindell

Kommentera här: