När man inte längre kan andas...

Tänk att det kan vända så snabbt. 
Från att känna sig hoppfull till att bli helt knäckt. 
Sen försöker man ignorera den gnagande känslan för att man inte kan påverka den här och nu men till slut går det inte längre och allting blir så fruktansvärt verkligt. 
 
FK så till mig att jag skulle få ersättning tom den 15 maj men jag har inte fått några pengar den här månaden. 
Min magkänsla säger att jag inte heller kommer få det. 
Det är inte något som har gått fel utan det här är ännu ett kryphål för dem där de kommer undan, som alltid. 
 
Visst kan jag överklaga, många tycker det men man får inte glömma att deras handläggningstid är minst 3 månader och då står man utan ersättning så läget är akut precis just nu, oavsett överklagan eller inte. 
 
Jag är egentligen en väldigt glad person skulle jag säga och i stallet mår jag som bäst, där syns det nog inte så ofta hur jag verkligen mår för att jag kan vara någon jag inte är, det är som en tillflykt från min egen verklighet. 
 
Det kan också vara så att många inte vet vad jag har "dragit in på" för att förbättra min ekonomi och det kommer jag inte skriva om här men jag har försökt på många sätt även fast det är väldigt jobbigt att inte kunna göra vissa saker som tidigare varit självklart. 
 
Sen så är jag medveten om att Gaefur och mina hundar kostar en del men de är mitt allt och de ska ALDRIG få lida för min dåliga ekonomi. 
Utan dem skulle jag absolut inte överleva. 
 
Robin kämpar VARJE DAG på sitt nya jobb och jag drar inte in en spänn just nu. 
Vi kan knappt betala räkningarna och som det ser ut nu så har vi inte ens pengar till mat, det är helt sjukt! 
Jag HATAR att skriva det här, jag har sån ångest så att jag knappt kan andas men jag skriver inte det här för att få empati utan för att lyfta fram att FOLK HAR DET SÅ HÄR!!! 
 
När man är sjuk i Sverige, i vårt "fantastiska Sverige" så får man inte vara sjuk. 
Man får lägga mer kraft och energi på att bråka med olika myndigheter för att få hjälp och ersättning än vad det krävs för att faktiskt jobba. 
Många som är utmattade blir utförsäkrade och tvingas tillbaka till arbetet alldeles för tidigt för att sen bli utbrända IGEN och IGEN! 
 
För de får aldrig tid att återhämta sig! 
Det är så här det är 2018 i vårt land och jag är så förbannad och ledsen. 
 
Lika ledsen som jag är över min egen situation, lika ledsen är jag för alla andra som kanske har det betydligt svårare än vad jag har. 
Om vi hade bott kvar i Huddinge så hade vi på riktigt fått flytta för att vi inte hade kunnat bo kvar. 
 
Jag är sjukskriven för utmattning men som ni vet så har jag även diagnoserna neuropatisk smärta (fibro), ångest samt kronisk värk efter en nackskada. 
Det komiska (läs: tragiska) i allt det här är att FK inte bryr sig ett skvatt om mina övriga diagnoser utan gör en bedömning där jag är arbetsför för enklare arbeten på grund av min utmattning. 
Sen att min vardag ser HELT ANNORLUNDA UT på grund av min svåra smärtproblematik struntar de i trots att det står med i mina läkarintyg. 
 
DET ÄR SÅ SJUKT! 
 
Jag vet på riktigt inte vad jag ska göra. 
Jag har kontaktat arbetsförmedlingen och ska besöka dem men vad ska de kunna göra? 
Tidigare när jag har haft kontakt med dem så var det bland annat då jag fick höra att jag var alldeles för sjuk för att jobba. 
 
VEM ska hjälpa mig och människor i min situation? 
Jag har påbörjat rehabilitering på Bragée men fick avsluta den för att jag mådde för dåligt och det står även i deras journaler som FK har fått in men det verkar inte spela någon roll det heller. 
 
Jag har gått på smärtrehab, sjukgymnastik samt att jag har kostat på mig alternativa behandlingar som akupunktur mm plus att jag äter massa mediciner. 
 
Tro mig, JAG HAR FÖRSÖKT! 
Jag VILL INTE VARA SJUK och jag VILL KUNNA JOBBA! 
 
Att hela tiden få känslan av att man inte gör tillräckligt eller att man inte anstränger sig, som att man har gett upp... är det så himla konstigt? 
Jag har inte bara varit dålig sen jag blev sjukskriven på heltid i november 2016, jag fick min nackskada i mars 2011 och har VARENDA JÄKLA DAG sen dess försökt komma tillbaka till livet. 
 
Jag är trött, jag är less och jag är så fruktansvärt besviken på livet just nu och känslan av att jag ÄNNU en gång måste försöka lösa min egen situation för att INGEN vill ta ansvar. 
 
När ska det vända? 
När ska jag få andas ut och faktiskt få vara sjuk så att jag någon gång har möjligheten att bli frisk? 
 
 
"I know everything happens for a reason
but sometimes I wish I knew what that reason was"
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Du kan inte plugga en termin eller två? Gå på CSN bidrag och byta inriktning till något du kanske brinner för och gör de lättare att börja tänka på livet som arbetare?
Hoppas i vilket fall att det löser sig för dig.

2 Anonym:

skriven

Tänkte också på det. Du kan inte söka någon distansutbildning på 50% studietid? Och få pengar från CSN? Vet dock att plugga är VÄLDIGT svårt när man är utmattad och dessutom lider av sån svår värk som du. Du måste orka kämpa mot FK. Arbetsförmedlingen hjälpte pappa att få rätt mot FK. De gjorde en bedömning att han inte kan arbeta öht (hur de gör den utredningen vet jag inte) - så sjukt att man ska behöva gå igenom sånt här när man redan är så svag och utsatt. Tänker verkligen på dig! Är soc ett alternativ? Vet att det kanske inte är det ultimata, eller roligaste stället att gå på. Men värt ett försök?

Kommentera här: