Var tog ni vägen?

Ni har funnits där förut. 
Ni fanns där när jag gick igenom en tuff seperation, ni fanns där när jag träffade Robin och ni fanns där på vår stora dag när vi gifte oss för snart 5 år sen. 
Men var fanns ni när jag behövde er som allra mest? 
 
När alla beslut och val var mina egna, när jag stod där helt ensam mot så många andra. 
När jag mer än nånsin behövde någon/några på min sida, var fanns ni då? 
 
Och var finns ni nu? 
 
Var ni rädda för att ta ställning? 
Rädda för hur det skulle påverka er? 
Eller orkade ni helt enkelt inte lyssna? 
 
Jag hatar att se andra fara illa på grund av orättvisor och jag har slagits för andra MÅNGA gånger när det i slutändan har gjort det svårare för mig. 
Men det är det man gör, det är vad som är rätt. 
I alla fall enligt mig. 
 
Mina närmaste vänner och familj frågar mig ofta vad som hände med alla som tidigare varit mina vänner, de som jag kallade för min andra familj. 
Jag önskar att jag visste. 
 
Jag är fruktansvärt tacksam och ödmjuk inför alla mina vänner som funnits där sen dag 1, villkorslöst men jag är också lika ledsen över alla de som försvann. 
Som valde att gå åt motsatt håll för att det blev för svårt. 
 
För alla år, all tid och alla minnen kan väl inte varit oviktigt? 
Eller var det inte tillräckligt viktigt? 
 
Jag har många gånger slagit knut på mig själv om och om för att passa in. 
För att passa in i en värld där alla har en sak gemensamt men samtidigt så otroligt många saker som skiljer oss åt. 
 
Det har varit svårt och det är fortfarande väldigt svårt. 
 
Jag har inte skrivit mycket om det här tidigare för jag avskyr att behöva upplysa folk om vad de gjort för fel när de inte inser de själva. 
Jag skriver inte nu för att göra just det utan jag skriver för att jag behöver, för att jag på 1 år och 3 månader fortfarande inte kan komma vidare ur sorgen över att inte ha betytt mer. 
 
Jag drömmer mardrömmar om det här. 
Jag drömmer att jag får upprättelse och möter all den kärlek som jag trodde fanns för att sen vakna och ligga sömnlös, fast i mina egna känslor av att inte komma vidare. 
 
Några av er kanske känner er träffade nu. 
Det visar i alla fall att ni har ett samvete. 
Om ni inte blir berörda alls så är det mest er det är synd om. 
 
 
"I'll always be there for you" they said...
Then they left.
 
1 Nettan:

skriven

Tack för dina ord. Det är som att läsa om mig själv.
Jag har också undrat: ” Vart tog ni vägen, alla ni ’vänner’ som bedyrade att ni alltid finns där.
Alla ni som jag ställt upp för när ni blivit orättvist behandlade, när ni behövde någon som lyssnade på er.”

Jag känner med dig.
Många kramar
Nettan

Svar: Ja visst är det tråkigt? Och sorgligt hur det kan bli... Det är nog det som gör mest ont, att man själv funnits där villkorslöst hela tiden.

Många kramar <3
Martina Lindell

2 Ida C:

skriven

❤❤❤ känner så igen mig. Tyvärr, så ska det ju inte vara. Hoppas du får nya, bra vänner när du flyttar. Och tänk på att det är bara bra att de inte finns i ditt liv längre om det är såhär dom är "på riktigt"

3 Ida C:

skriven

❤❤❤ känner så igen mig. Tyvärr, så ska det ju inte vara. Hoppas du får nya, bra vänner när du flyttar. Och tänk på att det är bara bra att de inte finns i ditt liv längre om det är såhär dom är "på riktigt"

Svar: Ja alla verkar ha upplevt samma sak någon gång i sitt liv :( Ja jag hoppas också att jag träffar fina människor och att de vänner jag har nu vill fortsätta vara i mitt liv <3
Kram <3
Martina Lindell

4 :

skriven

Tror många känner igen sig!
Väldigt typiskt när kroniska sjukdomar infinner sig å andra negativiteter!
När d inte längre bara är skratt å banala dagar längre!
När livet inte bara leker !
Då visar det sig vilka som har hjärtat på rätta stället! ❤

Kraaaaammmmmmm 💖

Svar: Ja visst är det så, jag är nog inte ensam om att känna så här :( Så tråkigt att vissa inte inser hur lite som behövs och hur mkt de sårar.

Tur man har andra fina människor runt sig <3
Kram <3
Martina Lindell

5 Edit:

skriven

❤️

Svar: <3
Martina Lindell

Kommentera här: