Det här är ett otroligt känsligt ämne för mig att skriva om och det berör mig på så många sätt. 

Mitt hjärta blir blottat men jag vill som många andra gånger vara den röst för alla de människor som utsätts för något liknande och inte får sin röst hörd. 

 

Jag har aldrig blivit mobbad som barn. 

Visst småretades man lite i småskolan men där var jag precis likadan och kunde  retas lika mycket tillbaka. 

Självklart blev man ledsen ibland men det gick snabbt över eftersom man aldrig riktigt menade att vara elak, det låg aldrig något bakom de dumma orden man sa och man förstod inte heller vikten av dem. 

 

Vuxenmobbning är mer osynlig och inte lika självklar att upptäcka då man sällan använder fula ord eller kallar varandra för elaka saker så att andra ser. 

 

Vuxna människor som mobbar gör det diskret utan att någon ska märka det och man själv hinner sällan reagera innan det har gått alldeles för långt för på något vis så tänker man att det aldrig skulle kunna ske, att man kan känna sig mobbad av någon/några som faktiskt borde veta bättre. 

 

För mig så tog det lång tid innan jag förstod vad jag utsattes för och många andra i min närhet såg hur det påverkade mig långt innan jag själv insåg det. 

 

När man åker hem från sitt arbete i tårar, när man sitter i möten med tårar som rinner och ett hjärta som bister, när man får ont i magen av att parkera utanför sin arbetsplats på grund av den oron man hela tiden känner över hur just den här dagen ska bli. 

All ligga sömnös halva natten för att sen till slut somna av ren utmattning. 

Att ha sån ångest så att varje andetag gör ont. 

När man inte längre kan tänka klart. 

När självförtroendet succesivt bryts ner tills självkänslan också försvinner helt. 

När man inte är vatten värd. 

 

Då har det gått för långt, då är det nog. 

Och att någon/några andra människor kan få en att känna så här handlar INTE om att man skulle vara överkänslig DET ÄR SKITSNACK! 

 

Problemet ligger hos de/dem som inte kan bete sig. 

Som inte inser hur mycket ord sårar eller kanske vet EXAKT vad de ska säga för att det ska träffa precis där det gör som allra ondast. 

Att kunna använda min styrkor emot mig, att bryta ner mig mot mig själv. 

Att få mig att tro på alla de orden, ord som säger att jag gör fel, att det jag gör är på fel sätt och aldrig bra nog. 

Inte för att det någonsin aldrig har varit bra nog, det har aldrig handlat om det utan det handlade om att det inte var på rätt sätt, på deras sätt.  

 

Just därför så har jag insett att jag aldrig hade kunnat göra annorlunda för så länge jag var sann mot mig själv och gör det jag tror och tycker är bäst så kommer det ALDRIG ATT VARA BRA NOG. 

Det har jag insett nu. 

 

Därför handlade det aldrig om mig, egentligen. 

Jag blev bara slagpåsen som det var ok att slå på, personen som gick att bryta ner genom att använda min passion och min trofasthet mot mig själv. 

Smart och fruktansvärt fult gjort. 

 

Många tror nog att snart håller jag nog klaffen, snart måste jag väl ändå ha "släppt det som hände"?

 

Jag har ju trots allt flyttat en bra bit från mitt gamla liv och det ska ni ta åt er av, tänk att jag behövde flytta ända hit, till mitt paradis för att bli fri från er ;) 

 

Så egentligen TACK! 

TACK för att ert vidriga beteende äntligen fick mig att tänka klart. 

TACK för att jag ALDRIG kommer att vara mer än 100 meter ifrån en person som påminner det minsta om er. 

TACK för att jag ÄNTLIGEN har insett att JAG ÄR VÄRD SÅ MYCKET MER! 

 

Slutligen TACK för att alla era försök att bryta ner mig i slutändan fick mig att bli starkare än jag någonsin varit, det måste ni i alla fall ta åt er av ;)