Ja hörni, hur börjar jag skriva detta? 

Ett inlägg jag ALDRIG trodde att jag skulle behöva skriva, ett inlägg som jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna skriva. 

 

 

Nej det är jag inte men jag har insett att jag aldrig kommer att bli redo och jag tror inte att jag kommer må bättre om jag inte skriver. 

För jag älskar ju att skriva, det är en så stor del av mig och jag har bloggat i i 6 år. 

 

Flera av er har funnits där hela tiden. 

Ni har delat mina med och motgångar, ni har skrivit peppande kommentarer och delat min lycka och sorg. 

 

Därför känner jag att jag vill skriva, jag är skyldig er det. 

 

Min dröm har gått i tusen bitar precis som mitt hjärta har gjort. 

 

Jag kommer inte gå in på några detaljer för både Robins och min skull men han valde att lämna mig i början av sommaren vilket då indirekt ledde till att jag fick lämna huset, livet på landet och det liv som jag försökte bygga upp. 

Den nystarten som jag/vi drömde om infann sig aldrig, i alla fall inte från hans sida...

 

Jag har aldrig varit så förkrossad någonsin och utan min familj, mina vänner och mina djur så tror jag på riktigt inte att jag hade överlevt. 

Smärtan och sorgen är egentligen för stor och överväldigande. 

Den är ständigt närvarande, dag som natt. 

 

Jag flyttade till Stockholm på midsommarafton och efter 1 vecka så bestämde jag mig för att överleva. 

Att lägga sig ner och ge upp är som ni vet inte min grej även fast jag aldrig någonsin har kämpat i sån motvind som jag fick göra nu. 

 

Jag flyttade tillbaka till Stockholm och fick bo i Elins lägenhet i en månad tillsammans med mina älskade hundar. 

Utan inkomst och utan permanent boende med en fruktansvärd känsla av skam och ångest över att allt som skulle bli så bra men som blev raka motsatsen. 

 

De senaste veckorna så har jag överlevt. 

Jag har börjat jobba på Evidensia Södra Djursjukhuset och trivs jättebra, det finns så fina människor där som gör att varje dag blir minnesvärd <3 

 

Jag har tack vare min familj kunnat köpa min alldeles egna lilla lägenhet, en liten nybyggd 2a i Huddinge som ska bli min nya borg, MITT hem där jag bara ska få vara och andas.  

 

Tack vare helt fantastiska människor så har Gaefur varit på bete i Nyköping hela sommaren men igår kom han hem till mig igen och han står nu i ett stall i Tullinge där en av mina absolut bästa vänner har sin häst, det kan inte bli bättre <3 

 

Vad som händer i framtiden vet jag inte. 

Det jag vet är att jag är SÅ MYCKET STARKARE än vad jag trodde och jag tänker fortsätta kämpa för MIN framtid, för MIN lycka och för alla som dagligen bevisar för mig att kärleken övervinner allt. 

Och kärlek finns i så många olika vackra fomer <3