Att lyssna på kroppen när den säger stopp

Hej fina ni <3 
 
Nu äntligen kan jag sitta vid datorn en stund, jag har inte orkat det på hela dagen. 
 
Igårkväll, sent när det var dags att sova så tog det stopp, då sa min kropp ifrån. 
Så jag bokade en tid med en läkare på min vårdcentral för att få hjälp med hur jag ska göra den närmaste tiden med min medicinering samt att jag behövde få prata om mina stressymptom. 
 
Jag blev väldigt bra bemött och fick hjälp med en plan för hur jag ska återinsätta citalopram, vi kom fram till att jag inte är redo att sluta med medicinen ännu eftersom min kropp reagerade så starkt. 
Jag förklarade att jag inte känner mig deprimerad och det är ingenting i mitt liv som jag mår dåligt över så det är just stresspåslaget som förstör för mig. 
 
Jag fick även en medicin utkskriven som ska hjälpa mot de akuta stressreaktionerna nu fram till att citalopramen börjar verka för det tar ca 2 veckor. 
 
Så idag har jag haft biverkningarna från helvetet så jag har vilat och kräkts typ :) 
Det låter inte så trevligt kanske men det är som det är, illamående är den biverkning som jag alltid haft svårast med och så blev det även den här gången.    
 
Nu ska jag vara hemma i 2 dagar till för att sen utvärdera och se hur det känns med biverkningarna osv och det känns så klart väldigt tungt att vara borta från jobbet. 
Jag känner mig fortfarande "ny" där fastän jag jobbat i 1 år och det dåliga samvetet smyger snabbt på när man inte kan vara på plats. 
 
Men jag försöker tänka att detta är den bästa lösningen på lång sikt så att jag inte faller djupare än vad jag faktiskt behöver göra. 
 
Jag tror att det är en stor utmaning i livet när man en gång har varit utmattad, att läsa av varningssignalerna i tid för att undvika bakslag. 
 
Behovet av att ventilera är för mig väldigt stort så det känns extra skönt att kunna skriva här <3 
 
 
<3