Att träna sig stark

Hej på er! 
 
Jag brukar inte skriva så mycket om träning här på bloggen av flera skäl. 
Dels så vill jag inte bidra till hetsen kring utseende i samband med träning samt att jag inte har kunnat träna mycket själv den senaste tiden och då finns det inte så mycket att skriva. 
 
Jag förespråkar egentligen inte det ena eller det andra utan jag tycker att man ska utgå ifrån sig själv och göra det som känns bäst så länge det är hälsosamt. 
 
Jag har själv varit i en situation då träningen blev manisk till av helt fel anledning, det var antingen eller och jag tränade minst 6 dagar i veckan.
Detta ledde till att jag vägde mig varje vecka, mätte mig samt tog bilder för att kunna se en förändring och jag var helt fixerad över vilket otroligt resultat jag kunde uppnå. 
 
Men som ni alla förstår så är det ingen som orkar hålla på så i längden och så blev det för mig, jag krashade helt rent fysiskt i samband med min ridolycka då jag fortsatte att träna som jag gjort innan med hjälp av starka värktabletter. 
Till slut klappade jag ihop och fick sluta träna helt, nacken blev värre och jag kunde vara sängliggande i flera dagar med migrän och värk. 
 
Besvikelsen över att inte kunna fortsätta i samma tempo som innan bröt ner mig även rent mentalt och att acceptera min nya situation med ständig värk har varit otroligt tufft. 
Värken har kommit smygande och min fibrodiagnos fick jag inte förrän 2014 så det har varit mycket ovisshet på vägen. 
 
Det jag har insett under de åren som har gått är att jag måste acceptera mig själv och min kropp oavsett hur jag känner mig för stunden för det kommer gå upp och ner. 
Jag har också insett att jag aldrig kan spola tillbaka tiden och komma tillbaka dit jag var före olyckan. 
 
Idag måste jag lära mig att bli stolt över det lilla! 
När jag varit och tränat en gång så säger folk i min närhet hur duktig jag är och det har jag så svårt att ta till mig eftersom jag hela tiden jämför hur det var 2011 när jag tränade som mest. 
 
Att inse att de resultaten jag uppnådde då för det första inte är särskilt realistiska idag och att även inse att det absolut inte var hälsosamt. 
Det blev en fixering när jag träffade Robin som introducerade mig i en helt ny värld eftersom jag aldrig hade styrketränat förut. 
 
Ridningen har alltid varit det enda som jag tycker är roligt och det räckte gott fram tills jag började styrketräna. 
 
Idag tycker jag fortfarande inte att det är roligt att gå till gymmet men jag kan förstå varför jag ska gå dit och det gör det hela lättare. 
Alla som rider mår bra av annan träning också och det insåg jag när jag började med styrketräningen eftersom jag blev så mycket starkare i kroppen under den perioden. 
 
Jag kommer aldrig vilja springa till gymmet 6 dagar i veckan som jag gjorde då. 
Det är ingenting jag vill komma tillbaka till men jag vill bli starkare så att jag ökar mina chanser till ett sunt liv trots mina fysiska begränsningar. 
 
Så nu är en dag i veckan målet och då styrketränar jag med lätta vikter och jobbar med hela kroppen. 
Vissa övningar kan jag helt enkelt inte göra men nu fokuserar jag på det jag faktiskt kan göra. 
 
Även om jag många gånger har fått backa tillbaka och velat ge upp så har jag alltid kommit tillbaka igen så nu hoppas jag att jag den här gången verkligen ska lyckas! 
 
Så håll tummarna för mig :) 
 
 

Kommentera här: