Jag blev lite fundersam efter mitt inlägg som jag skrev häromdagen om vad man får och inte får skriva, eller vad som är lämligt kanske man ska säga. 

 

Jag vill vara ärlig med er samtidigt som jag vet att vissa som läser min blogg håller till i stallet och då vill jag kanske inte alltid att all information ska komma från mig nu när jag inte är på plats. 

Men nu har det gått så pass lång tid så jag vill skriva, jag behöver skriva. 

 

Jag blev sjukskriven i november för ångest och depression men fick då en remiss till psykiatrin på Huddinge sjukhus för att göra en mer grundlig utredning och efter det har jag fått diagnosen utmattning. 

 

För att vara deprimerad och ha ångest är en sak, det har jag gått igenom förut och sökt hjälp för just för att man i vissa skeden i livet inte mår bra och vem som helst kan hamna där. 

 

Att vara utmattad är någonting helt annat. 

Att hantera mörka tankar har jag på något vis "vant mig vid" och att bli motarbetad har blivit min vardag men att man skulle kunna driva både sin kropp och själ över kanten var jag inte beredd på. 

Jag var nog enfaldig och trodde att jag skulle ha mer koll om jag hamnade där just för att jag har mått väldigt dåligt tidigare och inbillade mig att jag skulle känna igen olika varningstecken men så blev det inte. 

 

Det här var en helt annan känsla som slog till som en käftsmäll. 

 

Jag är nu sjukskriven fram till mitten av april och jag har ingen aning om hur lång tid detta kommer ta, det kan ingen veta utan det får tiden utvisa. 

Mina problem är enligt mig ganska komplicerade just för att jag har en problematisk smärtbild som också påverkar mitt psykiska mående och tvärtom. 

 

Jag måste läka både psykiskt och fysiskt och ibland känns det så fruktansvärt hopplöst. 

 

Samtidigt brottas man med massa känslor som gör allting svårare. 

Jag är fortfarande otroligt ledsen och sårad över hur jag har blivit behandlad, jag är frustrerad både på mig själv och vissa människor för att jag har blivit driven alldeles för långt utan att någon (även jag själv) reagerade. 

Jag mår väldigt dåligt över saknaden till alla barn, elever, föräldrar och hästarna... 

 

Sen så plågas jag extremt mycket av mitt dåliga samvete, känslan av att vara en börda och ett problem som inte fungerar utan andra människors hjälp, att vara så beroende av andra är otroligt sårbart och skrämmande. 

 

Hur lagar man ett brustet hjärta? 

Mitt svar på det är tid och kärlek, så var det för mig i alla fall men frågan är hur jag ska laga en trasig själ? 

Ett inre som är så krossat så att man inte har en aning om i vilken ände man ska börja. 

 

Den frågan ställer jag nu till mig själv.