Jag har gett allt!

Tänk vad stress kan göra med en, att stress kan göra en sjuk. 
 
Jag har alltid sett migsjälv som en väldigt stresstålig person som blir lösningsorienterad i svåra situationer och jag kan vara väldigt tålmodig. 
När man har jobbat på en stor ridskola med ansvar för väldigt många barn så har jag upplevt en del som har gett mig erfarenheter just när det kommer till hur man reder ut en knepig situation. 
 
När man ständigt måste tänka på säkerheten då det finns enorma risker inom ridsporten så är det lätt att man stressar upp sig men när man väl lärt sig att hantera det så klarar man en hel del. 
 
Jag trodde aldrig att min stresstålighet skulle leda till en överkänslighet mot stress. 
Och då menar jag när man blir utsatt för en negativ stress. 
 
I dagsläget så kan min hjärna och min kropp inte skilja på positiv/negativ stress. 
Det blir ett stresspåslag helt enkelt som i dagsläget är omöjligt för mig att hantera när jag väl hamnat i situationen. 
 
Det som jag kan känna är väldigt tungt är att jag inte hamnade i den här utbrändheten på egen hand. 
Självklart är det jag som ansvarar över mitt mående men när man får "hjälp" att bli puttad över kanten så kan det gå fruktansvärt snabbt. 
 
Många som blir utbrända har svårt att förstå hur de kunde hamna där för att de ofta älskar sina jobb och älskar sina arbetsuppgifter eller kanske har de fyllt livet med alldeles för många roliga saker och till slut tar det stopp. 
 
Jag har fått hantera många tankar och känslor kring mitt jobb. 
Mitt jobb har alltid varit så mycket mer än bara ett jobb och jag har låtit det definera mig på ett sätt som jag i efterhand insett inte varit sunt. 
 
För när jag väl blev sjukskriven så visste jag inte vem jag var utan mitt jobb. 
Som en gammal elev skrev "Martina du är ju Ågesta" och då brast det för mig. 
Det var så fint samtidigt som det för mig blev så verkligt. 
 
Jag hade antagligen förknippats med en trygghet i stallet som den elevern/de eleverna verkligen behövde och då blev jag liksom "Ågesta"
Det är något som jag värdesätter enormt mycket idag, allas liv som jag har fått möjlighet att påverka bara genom att finnas där och det är jag stolt över. 
 
Och att klappa migsjälv på axeln för något jag har åstakommit tillhör inte vanligheten men när det kommer till mitt engagemang i barnen och ungdomarna så har det alltid varit en villkorslös kärlek från min sida <3 
 
Oavsett var jag hamnar och vart min väg leder mig så ska ingen få ta det ifrån mig. 
Jag vet att jag inte är perfekt och jag kunde gjort många saker annorlunda men att jag har gett så mycket av mig själv i över 14 år på ett och samma ställe tycker jag säger en hel del. 
 
Den kärleken, de minnena och de människor som jag har fått äran att möta kommer finnas med mig för alltid. 
Jag har gett allt av mig själv hela tiden och jag hade inte velat ha det på något annat vis. 
 
 
<3 
 

Vad ska hända i höst?

Jag har funderat länge på detta inlägg. 
Vad jag ska skriva, hur jag ska skriva eller ens OM jag ska skriva. 
 
Jag vill uttrycka mig på ett sätt som känns som jag men samtidigt måste jag ta hänsyn till andra människor runt omkring. 
 
Ni kan säkert lista ut att det handlar om mitt jobb och mitt mående, för de går ju hand i hand. 
Jag har inte skrivit så mycket om det på sista tiden av flera skäl, det främsta skälet är att det får mig att må väldigt dåligt, hela situationen kring Ågesta är fruktansvärt tung. 
 
Jag har analyserat allt som har hänt så många gånger så att jag har tappat räkningen. 
Jag har så många frågor som aldrig kommer att bli besvarade. 
Den frågan som plågar mig mest är; Varför just jag? 
 
Jag kommer aldrig få veta. 
Jag kommer inte få svar på varför vissa människor har betett sig/beter sig som de har gjort. 
Ibland kanske det inte ens finns en förklaring för att de inte vet svaret själva. 
 
Kanske agerade och reagerade de ur en frustration en dag och sen var bollen i rullning? 
Skadan var redan skedd så då kanske stoltheten blev viktigare än hur en enskild individ blev behandlad.
 
Det här inlägget kommer inte vara det sista jag skriver om detta. 
Jag behöver skriva för att bearbeta det jag har varit med om.  
 
Självklart så kommer det ta lång tid eftersom jag aldrig kommer få de svaren jag letar efter men en dag ska jag stå där, stärkt av det som hände och det jag fick gå igenom. 
 
Jag ska försöka vara konkret och tydlig så att ni förstår vad som sker framöver. 
Jag kommer inte att komma tillbaka till Ågesta i höst. 
Både FK, min arbetsgivare och jag själv är överens om att jag inte mår bra av att vara där nu så därför är det ganska enkelt, jag kommer placeras på en annan ridskola. 
 
Dock så är jag fortfarande sjukskriven och förhoppningsvis så kommer jag att gå en rehabilitering under hösten så när jag börjar jobba igen vet ingen. 
Det får ta den tid det tar. 
 
Man måste känna sig trygg, lugn och välkommen för att komma tillbaka till en arbetsplats efter en lång sjukskrivning, speciellt när man har mått psykiskt väldigt dåligt och för att vara helt ärlig så kan inte Ågesta erbjuda mig det i dagsläget. 
 
Det kanske låter hårt, det är hårda ord men skulle jag skriva direkt från själen så skulle jag skriva betydligt mer än vad jag väljer att göra idag.
Med det sagt så är inte alla människor onda, det har jag verkligen lärt mig under den här resan.
Jag har lärt mig var jag har människorna i min närhet och många elever/föräldrar på ridskolan kommer jag minnas för evigt oavsett vart min väg leder mig.
Eller vart deras väg leder dem.
 
Jag har fått minnen för livet, minnen som nu plågar mig då de bringar en sån oerhörd smärta men jag kommer vårda dem ömt och bära med mig dem för evigt.
 
För oavsett vad som händer i framtiden så är inte Ågesta den platsen jag ska vara på just nu och inte heller imorgon.
 
 
"Change is never easy, 
you fight to hold on and you fight to let go"
 
 

Frånvaro på bloggen

Hej fina ni! 
 
Som ni märkt så har jag inte varit så aktiv här de senaste dagarna så bloggen har fått en ofrivillig paus kan man säga... 
 
Jag har behövt tid för mig själv och mina tankar. 
Vanligtvis så skriver jag gärna ner dem men nu har jag känt att det blivit svårt att sätta ord på allt jag känner. 
 
Jag har en hel del fina bilder ni inte har fått se ännu som jag lovar att visa er. 
Imorgon ska vi iväg till Robins föräldrar och vi ska även hälsa på uppfödaren till Neo och Rufus så det blir en lång men förhoppningsvis rolig dag. 
 
Efter det så ska jag försöka skriva till er igen. 
All kärlek <3 
 
 
<3