Att bli mobbad som vuxen

Det här är ett otroligt känsligt ämne för mig att skriva om och det berör mig på så många sätt. 
Mitt hjärta blir blottat men jag vill som många andra gånger vara den röst för alla de människor som utsätts för något liknande och inte får sin röst hörd. 
 
Jag har aldrig blivit mobbad som barn. 
Visst småretades man lite i småskolan men där var jag precis likadan och kunde  retas lika mycket tillbaka. 
Självklart blev man ledsen ibland men det gick snabbt över eftersom man aldrig riktigt menade att vara elak, det låg aldrig något bakom de dumma orden man sa och man förstod inte heller vikten av dem. 
 
Som vuxen borde man veta bättre, eller? 
Vuxenmobbning är mer osynlig och inte lika självklar att upptäcka då man sällan använder fula ord eller kallar varandra för elaka saker så att andra ser. 
 
Vuxna människor som mobbar gör det diskret utan att någon ska märka det och man själv hinner sällan reagera innan det har gått alldeles för långt för på något vis så tänker man att det aldrig skulle kunna ske, att man kan känna sig mobbad av någon/några som faktiskt borde veta bättre. 
 
För mig så tog det lång tid innan jag förstod vad jag utsattes för och många andra i min närhet såg hur det påverkade mig långt innan jag själv insåg det. 
 
När man åker hem från sitt arbete i tårar, när man sitter i möten med tårar som rinner och ett hjärta som bister, när man får ont i magen av att parkera utanför sin arbetsplats på grund av den oron man hela tiden känner över hur just den här dagen ska bli. 
All ligga sömnös halva natten för att sen till slut somna av ren utmattning. 
Att ha sån ångest så att varje andetag gör ont. 
När man inte längre kan tänka klart. 
När självförtroendet succesivt bryts ner tills självkänslan också försvinner helt. 
När man inte är vatten värd. 
 
Då har det gått för långt, då är det nog. 
Och att någon/några andra människor kan få en att känna så här handlar INTE om att man skulle vara överkänslig DET ÄR SKITSNACK! 
 
Problemet ligger hos de/dem som inte kan bete sig. 
Som inte inser hur mycket ord sårar eller kanske vet EXAKT vad de ska säga för att det ska träffa precis där det gör som allra ondast. 
Att kunna använda min styrkor emot mig, att bryta ner mig mot mig själv. 
Att få mig att tro på alla de orden, ord som säger att jag gör fel, att det jag gör är på fel sätt och aldrig bra nog. 
Inte för att det någonsin aldrig har varit bra nog, det har aldrig handlat om det utan det handlade om att det inte var på rätt sätt, på deras sätt.  
 
Just därför så har jag insett att jag aldrig hade kunnat göra annorlunda för så länge jag var sann mot mig själv och gör det jag tror och tycker är bäst så kommer det ALDRIG ATT VARA BRA NOG. 
Det har jag insett nu. 
 
Därför handlade det aldrig om mig, egentligen. 
Jag blev bara slagpåsen som det var ok att slå på, personen som gick att bryta ner genom att använda min passion och min trofasthet mot mig själv. 
Smart och fruktansvärt fult gjort. 
 
Många tror nog att snart håller jag nog klaffen, snart måste jag väl ändå ha "släppt det som hände"?
 
Jag har ju trots allt flyttat en bra bit från mitt gamla liv och det ska ni ta åt er av, tänk att jag behövde flytta ända hit, till mitt paradis för att bli fri från er ;) 
 
Så egentligen TACK! 
TACK för att ert vidriga beteende äntligen fick mig att tänka klart. 
TACK för att jag ALDRIG kommer att vara mer än 100 meter ifrån en person som påminner det minsta om er. 
TACK för att jag ÄNTLIGEN har insett att JAG ÄR VÄRD SÅ MYCKET MER! 
 
Slutligen TACK för att alla era försök att bryta ner mig i slutändan fick mig att bli starkare än jag någonsin varit, det måste ni i alla fall ta åt er av ;) 
 
 
 
"Whoever is trying to bring you down is already below you" 
 

Kampen fortsätter...

Fina ni, jag fortsätter att lysa med min frånvaro här på bloggen... 
 
Den här veckan så har faktiskt all min energi gått åt till att fundera kring min framtid med ersättning/sjukskrivning/jobb osv. 
Jag har jagat efter min handläggare på FK för att få svar på alla mina frågor samt ta reda på vad som gäller och till slut bestämde jag mig för att ändå överklaga beslutet hos dem. 
 
Sista dagen att skicka in synpunkter var imorgon och jag skickade precis in det. 
Beslutet fattas den 11 maj och efter det får jag skicka in ännu en överklagan som går till en annan enhet om jag får avslag vilket jag räknar med. 
 
Problemet jag har förutom detta är att ifall jag blir utförsäkrad och inte kan gå tillbaka till att arbeta 75% som är den siffran som FK har så måste jag vara arbetssökande på den resterande delen. 
Egentligen är ju det inget konstigt för många som varit sjuka länge jobbar i en mindre utstäckning i alla fall en period efter sin sjukskrivning. 
 
Problemet för mig är att jag har blivit utesluten ur A-kassan för att de enligt mig är helt knäppa. 
Jag blev av med 10 timmar i veckan av min tjänst för ett par år sedan och fick då a-kassa för 25% fram tills att jag blev sjukskriven. 
När jag sen blev sjukskriven så fick jag full ersättning från FK som då var på 75% men jag fortsatte skicka in redovisningar till Arbetsförmedlingen under 2 månader där jag skrev att jag inte sökte några jobb för att jag var sjuksriven. 
 
Av någon jäkla anledning så godkändes ändå de rapporteringarna och a-kassa betalades ut i 2 månader innan de märkte att något var fel. 
Jag har sen förklarat mig muntligt och skriftligt att jag varit ärlig men att jag mådde fruktansvärt dåligt så att jag själv inte reagerat på vilken ersättning jag fick. 
Sjävklart har jag betalat tillbaka de pengarna. 
 
Det blev ett jäkla liv samt prat om polisanmälan (så överdrivet) men till slut så blev jag "bara" utesluten ur A-kassan i 1 år framåt så jag har alltså 0 kr i ersättning om jag inte får sjukpenning. 
 
Om jag är arg, bitter och ledsen över att ÄNNU en sak inte går min väg? 
Ja det är jag verkligen. 
 
Så detta skapar så klart en enorm stress eftersom jag vet att jag inte får några pengar. 
 
Så nu vet ni vad jag har funderat över den senaste veckan :( 
Imorgon ska jag försöka tänka på annat. 
 
Kram på er! 
 
 
<3 
 
 

När man inte längre kan andas...

Tänk att det kan vända så snabbt. 
Från att känna sig hoppfull till att bli helt knäckt. 
Sen försöker man ignorera den gnagande känslan för att man inte kan påverka den här och nu men till slut går det inte längre och allting blir så fruktansvärt verkligt. 
 
FK så till mig att jag skulle få ersättning tom den 15 maj men jag har inte fått några pengar den här månaden. 
Min magkänsla säger att jag inte heller kommer få det. 
Det är inte något som har gått fel utan det här är ännu ett kryphål för dem där de kommer undan, som alltid. 
 
Visst kan jag överklaga, många tycker det men man får inte glömma att deras handläggningstid är minst 3 månader och då står man utan ersättning så läget är akut precis just nu, oavsett överklagan eller inte. 
 
Jag är egentligen en väldigt glad person skulle jag säga och i stallet mår jag som bäst, där syns det nog inte så ofta hur jag verkligen mår för att jag kan vara någon jag inte är, det är som en tillflykt från min egen verklighet. 
 
Det kan också vara så att många inte vet vad jag har "dragit in på" för att förbättra min ekonomi och det kommer jag inte skriva om här men jag har försökt på många sätt även fast det är väldigt jobbigt att inte kunna göra vissa saker som tidigare varit självklart. 
 
Sen så är jag medveten om att Gaefur och mina hundar kostar en del men de är mitt allt och de ska ALDRIG få lida för min dåliga ekonomi. 
Utan dem skulle jag absolut inte överleva. 
 
Robin kämpar VARJE DAG på sitt nya jobb och jag drar inte in en spänn just nu. 
Vi kan knappt betala räkningarna och som det ser ut nu så har vi inte ens pengar till mat, det är helt sjukt! 
Jag HATAR att skriva det här, jag har sån ångest så att jag knappt kan andas men jag skriver inte det här för att få empati utan för att lyfta fram att FOLK HAR DET SÅ HÄR!!! 
 
När man är sjuk i Sverige, i vårt "fantastiska Sverige" så får man inte vara sjuk. 
Man får lägga mer kraft och energi på att bråka med olika myndigheter för att få hjälp och ersättning än vad det krävs för att faktiskt jobba. 
Många som är utmattade blir utförsäkrade och tvingas tillbaka till arbetet alldeles för tidigt för att sen bli utbrända IGEN och IGEN! 
 
För de får aldrig tid att återhämta sig! 
Det är så här det är 2018 i vårt land och jag är så förbannad och ledsen. 
 
Lika ledsen som jag är över min egen situation, lika ledsen är jag för alla andra som kanske har det betydligt svårare än vad jag har. 
Om vi hade bott kvar i Huddinge så hade vi på riktigt fått flytta för att vi inte hade kunnat bo kvar. 
 
Jag är sjukskriven för utmattning men som ni vet så har jag även diagnoserna neuropatisk smärta (fibro), ångest samt kronisk värk efter en nackskada. 
Det komiska (läs: tragiska) i allt det här är att FK inte bryr sig ett skvatt om mina övriga diagnoser utan gör en bedömning där jag är arbetsför för enklare arbeten på grund av min utmattning. 
Sen att min vardag ser HELT ANNORLUNDA UT på grund av min svåra smärtproblematik struntar de i trots att det står med i mina läkarintyg. 
 
DET ÄR SÅ SJUKT! 
 
Jag vet på riktigt inte vad jag ska göra. 
Jag har kontaktat arbetsförmedlingen och ska besöka dem men vad ska de kunna göra? 
Tidigare när jag har haft kontakt med dem så var det bland annat då jag fick höra att jag var alldeles för sjuk för att jobba. 
 
VEM ska hjälpa mig och människor i min situation? 
Jag har påbörjat rehabilitering på Bragée men fick avsluta den för att jag mådde för dåligt och det står även i deras journaler som FK har fått in men det verkar inte spela någon roll det heller. 
 
Jag har gått på smärtrehab, sjukgymnastik samt att jag har kostat på mig alternativa behandlingar som akupunktur mm plus att jag äter massa mediciner. 
 
Tro mig, JAG HAR FÖRSÖKT! 
Jag VILL INTE VARA SJUK och jag VILL KUNNA JOBBA! 
 
Att hela tiden få känslan av att man inte gör tillräckligt eller att man inte anstränger sig, som att man har gett upp... är det så himla konstigt? 
Jag har inte bara varit dålig sen jag blev sjukskriven på heltid i november 2016, jag fick min nackskada i mars 2011 och har VARENDA JÄKLA DAG sen dess försökt komma tillbaka till livet. 
 
Jag är trött, jag är less och jag är så fruktansvärt besviken på livet just nu och känslan av att jag ÄNNU en gång måste försöka lösa min egen situation för att INGEN vill ta ansvar. 
 
När ska det vända? 
När ska jag få andas ut och faktiskt få vara sjuk så att jag någon gång har möjligheten att bli frisk? 
 
 
"I know everything happens for a reason
but sometimes I wish I knew what that reason was"