När kroppen sviker...

Min kropp är i riktigt dåligt skick nu :( 
 
Jag har bara haft Gaefur i knappt 2 veckor så självklart är det en enorm omställning för kroppen så det kommer ta tid innan jag förhoppningsvis blir lite starkare. 
 
Mitt största problem just nu är den där förbaskade höften! :( 
Jag har inte ont alls när jag rider utan jag tror att det är själva uppsittningen som är problemet så därför ska Robin bygga en specialpall till mig så att jag bara kan lägga över benet. 
 
Det är så himla tråkigt när man vill SÅ MYCKET! 
Jag längtar till stallet varje dag och jag vill rida hela tiden och så får jag så här fruktansvärt ont efter :( 
 
Nu är det så illa så att kryckorna kommer åka fram snart för att jag ska kunna gå öht... 
 
Hoppas på att få tid hos naprapaten snart för att få hjälp, det är hög tid nu. 
 
Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att kroppen sviker mig så här när det finns så mycket jag vill göra, det är otroligt knäckande varje gång och det krävs en enorm viljestyrka att resa sig och kämpa på när man har så ont så att man knappt kan gå. 
 
Men att köpa Gaefur är det absolut bästa beslutet jag har tagit så jag kommer ALDRIG att ge upp! 
 
 
Heppinn och jag <3 
 

Rehabilitering!

Hej på er! 
 
Det är en intensiv vecka för mig nu och jag är verkligen HELT slut, jag är så trött hela tiden! 
Som tur är så kan jag nu åka till stallet för att få släppa allt för en stund vilket är helt underbart <3 
 
Idag var jag på utredning på Brageékliniken för att få svar på om de tror att de kan hjälpa mig med min utmattning. 
De jobbar även med personer med kronisk smärta men just nu så vill jag fokusera på utmattningen. 
 
Jag fick träffa en fysioterapeut, en läkare samt en psykolog. 
Det jag ofta får höra när jag sitter i liknande samtal är just att man utåt sett aldrig kan ana hur jag verkligen mår, att jag ger ett otroligt lugnt intryck vilket kan vara förvirrande. 
Är man duktig på sitt jobb så anser jag att man kan se igenom det men det kan inte alla har jag lärt mig.
 
Mitt svar på detta blev ganska rakt att jag anser mig vara väldigt socialt kompetent. 
Jag är bra på att dölja den delen av mig själv som ofta drunknar i mörka tankar just för att jag inte alltid vill visa den eller blir dömd på grund av den. 
 
Som tur var så var detta en väldigt kompetent psykolog så jag kommer att få gå behandling hos dem :) 
 
Behandlingen är intensiv, den håller på i 12 veckor, 4 dagar i veckan på eftermiddagarna. 
Detta känns nu väldigt skrämmande just för att jag inte för mitt liv ska förstå hur jag ska orka det men det blir nog bra, jag kommer ju vara omringad av människor som förstår hur det är. 
 
Så detta är min plan just nu, behandlingen drar inte igång riktigt än men jag kommer skriva mer om den framöver. 
 
Kram på er <3 
 
 

Jag har gett allt!

Tänk vad stress kan göra med en, att stress kan göra en sjuk. 
 
Jag har alltid sett migsjälv som en väldigt stresstålig person som blir lösningsorienterad i svåra situationer och jag kan vara väldigt tålmodig. 
När man har jobbat på en stor ridskola med ansvar för väldigt många barn så har jag upplevt en del som har gett mig erfarenheter just när det kommer till hur man reder ut en knepig situation. 
 
När man ständigt måste tänka på säkerheten då det finns enorma risker inom ridsporten så är det lätt att man stressar upp sig men när man väl lärt sig att hantera det så klarar man en hel del. 
 
Jag trodde aldrig att min stresstålighet skulle leda till en överkänslighet mot stress. 
Och då menar jag när man blir utsatt för en negativ stress. 
 
I dagsläget så kan min hjärna och min kropp inte skilja på positiv/negativ stress. 
Det blir ett stresspåslag helt enkelt som i dagsläget är omöjligt för mig att hantera när jag väl hamnat i situationen. 
 
Det som jag kan känna är väldigt tungt är att jag inte hamnade i den här utbrändheten på egen hand. 
Självklart är det jag som ansvarar över mitt mående men när man får "hjälp" att bli puttad över kanten så kan det gå fruktansvärt snabbt. 
 
Många som blir utbrända har svårt att förstå hur de kunde hamna där för att de ofta älskar sina jobb och älskar sina arbetsuppgifter eller kanske har de fyllt livet med alldeles för många roliga saker och till slut tar det stopp. 
 
Jag har fått hantera många tankar och känslor kring mitt jobb. 
Mitt jobb har alltid varit så mycket mer än bara ett jobb och jag har låtit det definera mig på ett sätt som jag i efterhand insett inte varit sunt. 
 
För när jag väl blev sjukskriven så visste jag inte vem jag var utan mitt jobb. 
Som en gammal elev skrev "Martina du är ju Ågesta" och då brast det för mig. 
Det var så fint samtidigt som det för mig blev så verkligt. 
 
Jag hade antagligen förknippats med en trygghet i stallet som den elevern/de eleverna verkligen behövde och då blev jag liksom "Ågesta"
Det är något som jag värdesätter enormt mycket idag, allas liv som jag har fått möjlighet att påverka bara genom att finnas där och det är jag stolt över. 
 
Och att klappa migsjälv på axeln för något jag har åstakommit tillhör inte vanligheten men när det kommer till mitt engagemang i barnen och ungdomarna så har det alltid varit en villkorslös kärlek från min sida <3 
 
Oavsett var jag hamnar och vart min väg leder mig så ska ingen få ta det ifrån mig. 
Jag vet att jag inte är perfekt och jag kunde gjort många saker annorlunda men att jag har gett så mycket av mig själv i över 14 år på ett och samma ställe tycker jag säger en hel del. 
 
Den kärleken, de minnena och de människor som jag har fått äran att möta kommer finnas med mig för alltid. 
Jag har gett allt av mig själv hela tiden och jag hade inte velat ha det på något annat vis. 
 
 
<3