Tankar och funderingar...

Idag var jag på vårdcentralen igen och träffade min husläkare. 
 
Vi skulle egentligen ses om 1 månad men eftersom jag valde att avsluta min rehab så fick vi ses tidigare. 
 
Det känns ganska hopplöst just nu... 
Var finns det plats för en sån som jag i dagens samhälle? 
Vilken hjälp kan jag få? 
 
Jag har flera diagnoser som nackvärk, neuropatisk smärta, utmattning samt ångest. 
Ingenting syns på utsidan. 
Allt bär jag omkring på själv. 
 
Jag var för sjuk för att klara av rehabiliteringen på Bragée och jag är för sjuk för att arbetsträna men jag är för ung för att klassas som tillräckligt sjuk för att inte jobba. 
Samt att mina problem är osynliga vilket är ett problem. 
 
För att få hjälp inom psykiatrin så behöver jag ha en diagnos vilket jag inte har, alltså en psykiskt diagnos som ADHD eller bordeline osv. 
 
Min läkare vet inte vad han ska göra och inte jag heller. 
 
I mina journaler på Bragée så hängde jag upp mig lite på en sak. 
Det står att jag är "vaken, orienterad samt välvårdad" och det är ju egentligen inget fel på det men ofta känner jag att jag aldrig får fram hur jag egentligen mår och vem jag egentligen är. 
Jag får alltid höra samma sak, att man får uppfattningen om att jag är på ett sätt fast mitt mående visar något helt annat och det är frustrerande. 
 
Ibland önskar jag att jag bara satt där och grät så att jag inte behövde anstränga mig så mycket för att bli tagen på allvar. 
Det finns ju många olika nyanser i ens liv. 
Jag har MÅNGA stunder när jag ser ut som ett vrak, bryter ihop för minsta lilla och inte ens kan föra en vettig konversation men det ser ingen för de stunderna håller jag för mig själv. 
 
Jag är väldigt noga med att inte visa för alla hur jag mår för i vissa situationer så vill man kanske inte prata om det eller så vill man inte att folk ska veta, det beror helt på situationen. 
 
Men när man väl sitter där hos en läkare eller psykolog så önskar jag att jag kunde visa lite mer av mina mörka, svåra sidor, de som jag kämpar så hårt för att dölja. 
 
Jag känner mig lost just nu, som att jag återigen inte har en aning om i vilken ände jag ska börja. 
Hur tar jag nästa steg? 
Jag måste försöka ta reda på det... 
 
 
<3 
 
 

Förlamande trötthet...

Idag är jag på riktigt dåligt humör! 
Jag är så förbannad över att behöva må så här, att det ALDRIG vänder! :( 
 
De senaste dagarna har jag sovit till klockan 14.00 varje dag, 14.00!!!! 
Det finns ingenting av dagen kvar när jag går upp, det är mörkt hela tiden. 
 
Då kan jag berätta att jag går och lägger mig mellan 22.00-23.00 så det är inte så att jag sitter uppe hela nätterna. 
 
Jag börjar blir riktigt rädd för att den här tröttheten och orkeslösheten aldrig kommer att försvinna. 
Hur ska man stå ut? 
 
De senaste dagarna har jag tagit mig ut till stallet och det är det enda jag har gjort på hela dagen/kvällen och jag orkar knappt det. 
Jag kör på när jag är där för att jag vill och tycker att det är roligt men igår märkte jag att mitt humör dalade flera gånger och så får det bara inte vara :( 
 
Jag är så fruktansvärt ledsen, arg, bitter och sorgsen. 
Hela dagen har gått och jag har inte ens orkat äta någonting, jag bara sitter i soffan med hundarna i knät och väntar på att orka resa mig. 
 
Det här är inget liv. 
Vad spelar det för roll att man har så mycket fint i livet när man inte kan njuta av det? 
När man är för trött och utmattad för att uppskatta det? 
För att sen förintas av ens dåliga samvete för att man klagar när man har så mycket? 
 
Jag orkar bara inte idag, idag vill jag bara försvinna <3 
 
 
<3 
 
 
 
 

Den bästa tiden på året eller?

Imorse vaknade jag med en fruktansvärt ångest. 
En sån ångest som gör att man mår illa och får svårt att andas. 
Jag sov dåligt och drömde mardrömmar hela tiden så jag var jättestressad när jag vaknade varje gång :( 
 
Det har varit en tuff tid och all stress och oro kring försäljningen av vårt hus påverkar väldigt mycket men den ångest jag vaknade med idag berodde på någonting annat. 
 
Det har gått över ett år sen jag blev sjukskriven och det var väldigt tufft att vara hemma precis innan jul då den tiden för mig är förknippad med så många minnen från mitt jobb. 
Vi hade många underbara aktiviteter med barnen under den här tiden och eftersom jag älskar julen så var det extra roligt att planera och fixa :) 
Nu känns tomrummet enormt och saknaden efter det som varit väldigt stor... 
 
Jag tror att det är viktigt att försöka stanna upp och känna efter även när känslorna är jobbiga och hotar att ta över för att fly ifrån sina problem hjälper inte. 
Så gjorde jag under lång tid innan jag blev sjuk och det tog mig bara rätt in i mörkret. 
 
Nu får jag helt enkelt försöka hantera mörkret utan att bryta ihop varje gång och självklart är det svårt. 
Jag har inga bra lösningar på hur man ska hantera alla känslor och all ångest, jag tror att det är väldigt individuellt och för mig har djuren alltid varit min bästa terapi. 
Att vara i stallet eller med hundarna är det som får mig att tänka på annat och ger mig möjlighet att få andas en stund så att jag orkar med de jobbiga stunderna. 
 
Jag vet verkligen inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade Robin och mina underbara djur, de är mitt allt <3 
Imorgon ska jag ut till Gaefur och bara vara, jag ser fram emot det jättemycket. 
 
Jag hoppas att morgondagen blir en bättre dag <3 
 
 
<3