Fängslad i min egen kropp

Det här inlägget kommer skilja sig lite från de jag har skrivit den senaste tiden som mest har handlat om Gaefur och hans rehabilitering. 
Nu kände jag att jag ville skriva om något annat som är viktigt för mig, en vardag som jag lever i och inte kan komma ifrån. 
 
Jag har insett att många i min omgivning inte vet om att jag lever med kronisk värk. 
För att göra en lång historia kort så har jag sen en ridolycka för 10 år sen levt med olika problem som har varierat i styrka och utvecklat olika smärtstillstånd. 
 
Jag lever med fibromyalgi, migrän, kronisk inflammation i höfterna, diskbråck, en nackskada, dåliga knän mm. 
Dessa problem är i allra högsta grad fysiska men de syns inte. 
 
Förutom detta så lider jag av en extrem trötthet som jag aldrig blir fri ifrån hur mycket jag än sover. 
 
Anledningen till att jag väljer att skriva om detta just nu är för att jag det senaste året har blivit sämre och sämre. 
Jag får sällan tillfälle att berätta om min situation och jag tror att många kanske inte vågar fråga så därför skriver jag så kan man läsa om man är intresserad. 
 
Sen i somras så har jag varit sjukskriven på 50% och det började med att jag fick ett ryggskott som inte gick över. 
Detta har sen lett till en försämring i hela kroppen. 
 
Jag har nu påbörjat ännu en rehabilitering (en av många) och den här gången har jag fått träffa en sjukgymnast som är specialiserad på just kronisk värk. 
Hon är väldigt bra och jag har stort förtroende för henne. 
 
Varför skriver jag då om det här? 
Jo för att detta är en sjukdom som INTE SYNS vilket då ofta leder till att den glöms bort eller inte tas på allvar. 
Det är sällan folk frågar hur man mår eller söker förståelse för ens situation, man är otroligt ensam i sitt eget mörker vilket det ofta kan vara. 
 
Jag får ofta höra kommentarer som att jag är "så morgontrött" eller varför jag "sover bort hela dagarna" osv. 
Tänk er själva att gå och lägga er klockan 23 på kvällen och sova till klockan är 12.00 dagen efter och ändå vara så trött så att man knappt kommer ur sängen, det är så mitt liv ser ut. 
 
Det är ingenting jag har valt och jag VILL INTE ha det så men om jag inte sover så är jag inte människa öht den korta tid som jag är vaken. 
 
Det som ofta kan såra mig är folks ovilja att anpassa sig efter någon som är sjuk. 
Man kan inte välja att träffas en senare tid för min skull eller planera i god tid så att jag på bästa sätt kan förbereda mig så att jag kan göra allt jag kan för att få en bra dag. 
 
Av alla människor i min närhet, både vänner och familj så är det otroligt få som försöker göra det där lilla extra för att underlätta för mig. 
Jag vill inte sitta här och gnälla eller få folk att tycka synd om mig men det är en sorg att man efter 10 år med kronisk värk fortfarande känner att man måste påminna folk om att man inte är frisk.
 
Jag vill vara spontan som alla andra men det är inte ett alternativ för mig längre, jag måste anpassa hela mitt liv efter en sjukdom som inte syns men som alltid finns där. 
 
 
<3