När smärtan förstör...

Vi alla misslyckas med saker då och då, det hör till livet att göra misstag och förhoppningsvis lär vi oss något av dem. 
 
Jag har totalt misslyckats med min rehab den här veckan och jag känner mig så fruktansvärt dålig :( 
Jag skriver inte det här för att få sympati eller en klapp på axeln, jag behöver bara skriva av mig... 
 
I måndags var jag faktiskt lite mer positiv när jag åkte dit! 
Jag har träffat en tjej där som jag verkligen tycker om och eftersom hon också har stora problem med smärta så har vi en hel del gemensamt. 
 
Sen i tisdags så kom jag helt enkelt inte upp ur sängen, det gick bara inte! 
Vid 12.00 gav jag upp och sjukanmälde mig och sen kom jag inte upp förrän vid 14.00 tiden... 
 
Min egen förklaring till vad som hände är att smärtan tog över och den påverkar så klart utmattningen vilket gjorde att jag helt enkelt inte orkade. 
 
Ni som följer mig på instagram såg säkert att jag la upp en bild på mitt sargade finger i fredags. 
Jag klämde mig rätt illa när jag skulle hjälpa till att lasta en häst vilket också gjorde att jag vred till vänster arm och axel. 
Jag vilade från ridningen över helgen samt i måndags så då planerade jag in att klippa hundarna för det behövdes verkligen och jag tänkte att det var perfekt när jag inte behövde åka till stallet. 
 
Men det fick jag då betala för på tisdagen när jag vaknade med nackspärr och en smärta som strålade ut i axeln, antagligen för att jag jobbade i en dum ställning när jag friserade. 
 
Detta är ett typexempel på hur min vardag kan se ut. 
Jag försöker att planera och tänka till för att underlätta för mig själv men sen kommer de här bakslagen i alla fall. 
 
Nu känner jag mig bara svag och misslyckad för att jag inte pallrade mig iväg på rehaben och jag skäms :( 
Imorgon SKA jag dit! 
Det spelar ingen roll hur ont jag har, jag måste ju klara av det annars kommer jag aldrig komma vidare med mitt liv. 
 
 
<3 
 
 
 

På bristningsgränsen...

...där befinner jag mig just nu :( 
 
Min migrän håller på att trappas upp ordentligt och jag vet att den kommer hålla i sig i flera dagar, jag vet hur det känns. 
Första dagen på rehaben är avklarad och jag vill bara gråta :( 
 
Det var inte hemskt, det är inte det utan jag är mest helt slut mentalt och verkligen på väg att bryta ihop totalt. 
Många nya intryck, många nya människor och allt runtomkring, jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska orka med det här? 
 
Om jag inte hade behövt åka så långt så hade det kanske varit lite enklare men nu blir resvägen nästan lika lång som själva rehabiliteringen. 
 
Som jag var rädd för så innefattar den här rehaben väldigt mycket fysisk aktivitet. 
Inte stentuff träning så klart men ändå träning och det krävs inte så mycket för att jag ska bli helt slut. 
Den lilla energi jag har vill jag ge till hundarna och Gaefur. 
 
Sen så är det ju så att alla som går den här rehabiliteringen är utmattade men de behöver inte ha någon fysisk smärta som jag har så för vissa är säkert träningen toppenbra medans det för mig blir lite för mycket. 
Jag får fundera lite på hur jag ska göra med det. 
 
Just nu är det väldigt tungt, all min energi är som bortblåst och ljuset i tunneln känns väldigt långt borta... 
 
 
Min glädje <3 
 

Rehabstart imorgon!

Hej på er! 
 
Imorgon startar min rehabilitering som sen kommer pågå i 12 veckor. 
Jag skulle ljuga om jag sa att jag var taggad för det är jag verkligen inte... 
 
Jag har haft en olustig känsla i kroppen ett tag nu och jag vet inte riktigt varför, jag tror att jag delvis känner mig tveksam till om detta ska ge mig lika mycket som jag hoppas. 
Jag är rädd att jag vara ensam i gruppen med "min typ av utmattning" som mestadels beror på att jag blivit motarbetad och illa behandlad vilket i sin tur ledde till en negativ stress som knäckte mig. 
 
Jag har inte blivit utmattad för att jag är känslig för stress eller för att jag tog på mig alldeles för mycket utan jag blev helt enkelt nedtryckt i skosulorna och kände mig totalt värdelös varje dag. 
Utmattningsdepression var diagnosen jag fick på Karolinska i Huddinge och den tycker jag mer beskriver mitt mående för det handlar i dagsläget inte bara om hur jag bör hantera stress. 
 
Jag behöver finna en förståelse till att det blev så här så att jag kan gå vidare. 
Jag vill få verktyg så att jag i framtiden inte tillåter någon att behandla mig som jag blev behandlad. 
Jag behöver samtidigt få läka vilket kommer ta tid. 
 
Jag ska verkligen försöka gå dit imorgon med ett öppet sinne för jag vill så innerligt att detta ska bli bra! 
 
När jag var på kliniken i fredags och träffade den fysioterapeut som jag kommer ha i mitt team så frågade hon mig om jag höll på med yoga och då sjönk mitt mod direkt. 
Jag kan inte hjälpa det men jag är verkligen inte en person som uppskattar den typen av träning eller vad man ska kalla det :( 
 
Jag förklarade att jag höll på med hästar och hundar vilket är min mentala återhämtning samt det som ger energi vilket hon så klart förstod men jag tror verkligen att jag kommer tappa all motivation om jag ska hålla på med yoga eller liknande varje dag. 
 
Usch jag vet att jag låter jättegnällig nu, ber om ursäkt för det men jag vill vara ärlig. 
Jag lovar att uppdatera er mer imorgon om hur första dagen var :) 
 
All kärlek <3