När sorg möter lycka!

Om någon hade sagt till mig för några veckor sen att jag skulle vara en lycklig hästägare idag så hade jag aldrig trott på det, tänk så snabbt allting har gått :) 
 
Jag får fortfarande nypa mig själv i armen när jag åker till Gaefur, lyckan är total och kärleken växer starkare för varje dag som går <3 
 
Mitt liv är inte perfekt och jag vet att jag har många saker att jobba med för att må bättre men att jag har fått möjligheten att köpa Gaefur har förändrat mitt liv. 
 
Jag är så tacksam och glad över att jag återigen gick min egen väg utan att lyssna för mycket på andra. 
De flesta i min närhet stöttar mig villkorslöst men det finns alltid en och annan pekpinne som påminner en om allt som kan gå fel. 
Jag har full förståelse för det men i slutändan så gör jag som jag vill i alla fall ;) 
 
Min tid på ridskolan har präglat mig väldigt mycket och jag har haft svårt att se hur jag ska kunna gå vidare med mitt hästintresse när jag inte längre jobbar med hästar. 
Det blev en ofattbar tomhet och en stor sorg när jag blev sjukskriven och jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt av att inte vara i stallet. 
 
Hela miljön i ett stall är lugnande och för mig var Ågesta min trygga plats, där jag kunde vara mig själv och känna mig lugn med de kunskaper jag hade för att jag visste att jag var viktig, att det jag gjorde spelade roll. 
Med tiden förändrades detta och det får folk tycka vad de vill om, jag kan bara skriva vad jag tycker. 
 
Jag har jobbat där sen 2003 och förändringen kom smygandes, känslan var inte den densamma och det står jag för. 
Till viss del så var det även jag som förändrades, jag blev äldre och kanske lite klokare ;) 
 
Jag accepterade inte samma saker som jag gjorde när jag var ung och oerfaren, jag fick ett större behov av att styra min egen verksamhet med min vision och mina egna ideér. 
Jag ville inte vara en JA-sägare som bara rättade in mig i ledet, jag har för många ideér och för mycket åsikter för det. 
Framförallt så ville jag förändra saker som inte var bra, man kan inte alltid göra som man alltid har gjort. 
 
Det jag är mest ledsen över idag är att jag tillät andra att trycka ner mig, att knäcka mig. 
De tog kål på mitt driv och min glädje, jag var bara en svag skepnad av mitt gamla jag som ständigt var orolig, ledsen och rädd för eventuell kritik som ständigt påminde mig om att jag inte var bra nog. 
 
Länge, länge fokuserade jag på det positiva; alla fina ord från elever, uppskattningen från föräldrar och glädjen över att få umgås med barnen men till slut räckte inte det. 
 
Trots alla underbara människor som faktiskt fanns där så tog det stopp en dag. 
Jag minns det som igår. 
 
Jag hade haft väldigt ont i magen en lång tid och varit sjukskriven för det en kort period, magkatarr på grund av stress visade det sig. 
Jag kunde inte sova, hade extrem ångest och fick hjärtklappning av att åka till stallet. 
Jag mådde fysiskt illa när jag såg de personer som hade sårat mig som mest. 
 
Jag träffade min läkare som direkt sa till mig att "Jag har förstått att du inte mår så bra" och då brast det. 
Då kom tårarna som jag så länge kämpat för att hålla undan. 
All bottenlös sorg över att känna sig värdelös, över att behöva vara stark för andras skull, över att känna sig sårad och sviken av personer som jag gett hela mitt vuxna liv till. 
 
De tårarna kommer nog aldrig ta slut, det är en sorg jag kommer få lära mig att leva med. 
 
Där jag befinner mig i livet idag så möter sorgen lycka. 
Min sorg över Ågesta möter lyckan av att ha fått köpa Gaefur och att få spendera tid i det stallet han står i nu med människor som får mig att må bra. 
Jag behver inte hålla uppe någon fasad, jag är Martina helt enkelt och ingen annan. 
 
Och det måste jag försöka lära mig att det är bra nog <3 
 
 
Lycka <3 
 

Jag har gett allt!

Tänk vad stress kan göra med en, att stress kan göra en sjuk. 
 
Jag har alltid sett migsjälv som en väldigt stresstålig person som blir lösningsorienterad i svåra situationer och jag kan vara väldigt tålmodig. 
När man har jobbat på en stor ridskola med ansvar för väldigt många barn så har jag upplevt en del som har gett mig erfarenheter just när det kommer till hur man reder ut en knepig situation. 
 
När man ständigt måste tänka på säkerheten då det finns enorma risker inom ridsporten så är det lätt att man stressar upp sig men när man väl lärt sig att hantera det så klarar man en hel del. 
 
Jag trodde aldrig att min stresstålighet skulle leda till en överkänslighet mot stress. 
Och då menar jag när man blir utsatt för en negativ stress. 
 
I dagsläget så kan min hjärna och min kropp inte skilja på positiv/negativ stress. 
Det blir ett stresspåslag helt enkelt som i dagsläget är omöjligt för mig att hantera när jag väl hamnat i situationen. 
 
Det som jag kan känna är väldigt tungt är att jag inte hamnade i den här utbrändheten på egen hand. 
Självklart är det jag som ansvarar över mitt mående men när man får "hjälp" att bli puttad över kanten så kan det gå fruktansvärt snabbt. 
 
Många som blir utbrända har svårt att förstå hur de kunde hamna där för att de ofta älskar sina jobb och älskar sina arbetsuppgifter eller kanske har de fyllt livet med alldeles för många roliga saker och till slut tar det stopp. 
 
Jag har fått hantera många tankar och känslor kring mitt jobb. 
Mitt jobb har alltid varit så mycket mer än bara ett jobb och jag har låtit det definera mig på ett sätt som jag i efterhand insett inte varit sunt. 
 
För när jag väl blev sjukskriven så visste jag inte vem jag var utan mitt jobb. 
Som en gammal elev skrev "Martina du är ju Ågesta" och då brast det för mig. 
Det var så fint samtidigt som det för mig blev så verkligt. 
 
Jag hade antagligen förknippats med en trygghet i stallet som den elevern/de eleverna verkligen behövde och då blev jag liksom "Ågesta"
Det är något som jag värdesätter enormt mycket idag, allas liv som jag har fått möjlighet att påverka bara genom att finnas där och det är jag stolt över. 
 
Och att klappa migsjälv på axeln för något jag har åstakommit tillhör inte vanligheten men när det kommer till mitt engagemang i barnen och ungdomarna så har det alltid varit en villkorslös kärlek från min sida <3 
 
Oavsett var jag hamnar och vart min väg leder mig så ska ingen få ta det ifrån mig. 
Jag vet att jag inte är perfekt och jag kunde gjort många saker annorlunda men att jag har gett så mycket av mig själv i över 14 år på ett och samma ställe tycker jag säger en hel del. 
 
Den kärleken, de minnena och de människor som jag har fått äran att möta kommer finnas med mig för alltid. 
Jag har gett allt av mig själv hela tiden och jag hade inte velat ha det på något annat vis. 
 
 
<3 
 

Vad ska hända i höst?

Jag har funderat länge på detta inlägg. 
Vad jag ska skriva, hur jag ska skriva eller ens OM jag ska skriva. 
 
Jag vill uttrycka mig på ett sätt som känns som jag men samtidigt måste jag ta hänsyn till andra människor runt omkring. 
 
Ni kan säkert lista ut att det handlar om mitt jobb och mitt mående, för de går ju hand i hand. 
Jag har inte skrivit så mycket om det på sista tiden av flera skäl, det främsta skälet är att det får mig att må väldigt dåligt, hela situationen kring Ågesta är fruktansvärt tung. 
 
Jag har analyserat allt som har hänt så många gånger så att jag har tappat räkningen. 
Jag har så många frågor som aldrig kommer att bli besvarade. 
Den frågan som plågar mig mest är; Varför just jag? 
 
Jag kommer aldrig få veta. 
Jag kommer inte få svar på varför vissa människor har betett sig/beter sig som de har gjort. 
Ibland kanske det inte ens finns en förklaring för att de inte vet svaret själva. 
 
Kanske agerade och reagerade de ur en frustration en dag och sen var bollen i rullning? 
Skadan var redan skedd så då kanske stoltheten blev viktigare än hur en enskild individ blev behandlad.
 
Det här inlägget kommer inte vara det sista jag skriver om detta. 
Jag behöver skriva för att bearbeta det jag har varit med om.  
 
Självklart så kommer det ta lång tid eftersom jag aldrig kommer få de svaren jag letar efter men en dag ska jag stå där, stärkt av det som hände och det jag fick gå igenom. 
 
Jag ska försöka vara konkret och tydlig så att ni förstår vad som sker framöver. 
Jag kommer inte att komma tillbaka till Ågesta i höst. 
Både FK, min arbetsgivare och jag själv är överens om att jag inte mår bra av att vara där nu så därför är det ganska enkelt, jag kommer placeras på en annan ridskola. 
 
Dock så är jag fortfarande sjukskriven och förhoppningsvis så kommer jag att gå en rehabilitering under hösten så när jag börjar jobba igen vet ingen. 
Det får ta den tid det tar. 
 
Man måste känna sig trygg, lugn och välkommen för att komma tillbaka till en arbetsplats efter en lång sjukskrivning, speciellt när man har mått psykiskt väldigt dåligt och för att vara helt ärlig så kan inte Ågesta erbjuda mig det i dagsläget. 
 
Det kanske låter hårt, det är hårda ord men skulle jag skriva direkt från själen så skulle jag skriva betydligt mer än vad jag väljer att göra idag.
Med det sagt så är inte alla människor onda, det har jag verkligen lärt mig under den här resan.
Jag har lärt mig var jag har människorna i min närhet och många elever/föräldrar på ridskolan kommer jag minnas för evigt oavsett vart min väg leder mig.
Eller vart deras väg leder dem.
 
Jag har fått minnen för livet, minnen som nu plågar mig då de bringar en sån oerhörd smärta men jag kommer vårda dem ömt och bära med mig dem för evigt.
 
För oavsett vad som händer i framtiden så är inte Ågesta den platsen jag ska vara på just nu och inte heller imorgon.
 
 
"Change is never easy, 
you fight to hold on and you fight to let go"