Jag är nog inne i en dålig period, mitt humör svänger som bara den (stackars Robin som får stå ut med det:() och jag känner mig allmänt deppig...

Kvällarna och nätterna är värst.

Varför är det så svårt att erkänna för sig själv när man inte mår bra? Som att det vore tabu att säga det! Jag är så trött på det, jag vet att man ska tänka positivt och tro mig jag är en glad och positiv person men det finns ju en gräns för alla! Och mina problem kan aldrig jämföras med någon annans eller tvärtom, man kan inte jämföra smärta på det sättet.

Jag vet att jag inte är ensam, alla har bra och dåliga dagar men jag önskade att min "lägsta nivå" kunde vara lite högre än vad den är just nu.

Jag har höga krav på livet, jag vill inte gå runt och känna att allt bara är ok eller kanske inte ens det när det kan vara bra!

Är jag konstig då?

Har jag för höga krav?

Så ibland blir jag lite besviken på livet och jag gillar inte att känna så, jag vill inte vara otacksam när jag har så mycket som är positivt och som verkligen ger mig glädje.

Just nu vet jag inte exakt vad jag måste göra för att komma ur detta men jag ska verkligen försöka för så här vill jag inte gå runt och må!

Det finns några saker som jag vill förändra och jag ska klara det, jag måste göra det helt enkelt, det finns inget annat alternativ.

Nu ska jag bara försöka hitta den energin som behövs för att göra det...

"Sick of crying

tired of trying

yes I'm smiling

but inside

I'm dying"