När jag ändå håller på med alla dessa djupa ämnen så är det väl lika bra att fortsätta! 

Tack för den fina responsen jag fick igår på mitt inlägg, ni som skriver visar verkligen vad just ni känner och det känns fint att veta att jag inte är ensam med mina tankar och funderingar.

 

Att "passa in" är nog något som de flesta av oss tänker på och strävar efter ganska ofta. 

Man vill vara en i gänget och samtidigt kunna vara sig själv fullt ut vilket inte alltid är så enkelt. 

 

Ofta går vi ganska långt och till och med ändrar på oss själva just för att passa in någonstans för att ensamheten är så skrämmande. 

Att själv välja att sitta hemma en kväll när alla kompisar ska träffas anses lite märkligt av vissa och man får ofta höra att man är tråkig eller annorlunda. 

 

Att prioritera sin egen tid och det man själv vill göra anses då inte särskilt viktigt. 

 

Jag har under många år knappt funderat på vad jag själv verkligen vill utan jag har gladeligen anpassat mig efter alla andra bara för att inte hamna utanför. 

Jag har ansträngt mig alldeles för mycket för att få veta allt om alla och allt som sker. 

 

På något konstigt sätt så har det känts viktigt, nu känns det så förbaskat ytligt. 

 

Även fast jag anser mig själv som vuxen så märker jag att folk runtomkring mig kan bete sig som små barn eller ännu värre. 

Man byter vänner lika ofta som man byter underkläder för att någon är lite mer intressant just den dagen och man fjäskar för vissa för att ställa sig in. 

 

ALLT för att inte hamna utanför, det är nästan skrämmande. 

 

Jag har märkt att jag i vissa umgängen inte är så rolig att vara med längre. 

Att släpa med sig den "sjuka" personen ut på krogen är inte ett alternativ så när liknande saker sker så blir jag inte ens tillfrågad längre. 

 

Vissa dagar skulle jag säga nej just för att jag så länge kämpat med att lyssna till mig själv och inte vad alla andra tycker men själva frågan är alltid trevlig att få. 

Någon dag kanske jag faktiskt har den extra energin för att orka följa med men det spelar ingen roll om man inte blivit tillfrågad från början. 

 

Jag dömer ingen och är inte bitter över det här för jag kan till en viss del förstå. 

Alla människor i min närhet, både familj och vänner är väldigt aktiva och gillar att hitta på saker och de har nog börjat inse mina begränsningar. 

 

Men det är skillnad på att bli tillfrågad och få säga nej själv mot att aldrig ens bli uppmärksammad. 

 

Jag försöker inte göra mig själv till ett offer, jag försöker bara uppmärksamma vissa saker som kan vara lite känsliga att prata om. 

Det är inte så roligt att säga till någon att man känner sig utanför. 

 

Den senaste tiden har jag dragit mig undan mer för att jag inte har energin till att ställa mig in för att få vara med, jag vet att mina riktiga vänner finns där ändå och det är allt som betyder något. 

 

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde mig ledsen för det gör det. 

Många tankar snurrar i huvudet och osäkra sidor hos mig själv kommer fram där jag börjar undra varför jag inte duger som jag är. 

 

Men i slutändan så försöker jag tänka att problemet inte ligger hos mig, jag har inte aktivt valt bort någon i mitt liv utan jag har bara gett mig själv mer utrymme. 

Visst har vissa saker förändrats men det kan jag själv inte påverka. 

 

Det krävs så lite att uppmärksamma någon, att höra av sig till någon man bryr sig om ska inte vara jobbigt. 

Jag kan inte göra mer än att vara mig själv.