Idag är jag konstigt nog inte lika taggad på att åka till stallet och rida. 

 

Ridningen är för mig lika viktig som det är för mig att andas, jag måste få rida för att överleva. 

Men ibland kommer känslan av hopplöshet ikapp mig och då gör ridningen mig ledsen istället för tvärtom. 

 

Jag försöker hela tiden intala mig själv att ridningen aldrig kommer vara som förr med tanke på alla förändringar min kropp har gått igenom och jag vet att jag rider för att det gör mig glad.

Ibland vill jag bara spola tillbaka tiden, jag vill uppleva hur det kändes att ge allt och faktiskt utvecklas, när viljan var starkare än någonting annat och fick kroppen att klara av saker som man inte trodde var möjligt. 

 

Nu känns det som att det aldrig går framåt, jag har samma problem som jag hade när jag började igen efter olyckan och jag vet att alla som rider kan känna så ibland för ibland hamnar man i en negativ spiral när ingenting fungerar. 

Det kommer man alltid ur, till slut märker man en dag att det som inte fungerade förra gången helt plötsligt fungerar och den känslan är magisk. 

 

Jag börjar inse att jag kanske aldrig kommer få känna så. 

Min kropp kanske aldrig blir starkare, min kordination kanske aldrig förbättras och min återhämtning kommer kanske inte heller göra det. 

 

Och vad får en då att orka fortsätta? 

Att kämpa vidare, hitta ny motivation när det känns som svårast. 

 

Min kärlek till hästarna är det som driver mig nu och jag hoppas att den kärleken är starkare än det förakt jag ibland känner mot min kropp när det inte fungerar.