När kroppen slits itu av den ångest som slår till som ett knytnävsslag med jämna mellanrum. 

Den känslan som är så välbekant men så fruktansvärt obehaglig. 

 

Den plågar mig nu mer än vad den gjort på länge. 

Jag måste ha kommit in i någon konstig fas eller så bryts jag ner mer än vad jag trodde var möjligt. 

 

Jag känner mig som en tickande bomb.

Samtidigt känner jag mig helt handlingsförlamad och tom, som att jag bara är ett skal som låter dagarna gå utan att riktigt närvara, utan att leva, utan att andas. 

 

Jag är som en åskådare till mitt eget liv, jag ser på när skeppet gång på gång går på grund men jag kan inte förmå mig att stoppa det. 

Jag vet inte hur jag ska bära mig åt, i vilken ände jag ska börja. 

 

Jag vet inte ens hur de ska sitta för jag kan ju aldrig riktigt bli hel, inte som jag var förut innan min kropp valde att svika mig. 

 

För det måste ta slut. 

 

Det enda jag kan göra nu är att skriva, hur osammanhängande denna text än må vara så är det just att skriva som gör att jag inte faller samman helt. 

Som gör att jag på något vis håller huvudet ovanför vattenytan. 

Min livlina mitt i ett kaos av känslor och tankar. 

 

Jag är inget offer, det vet jag. 

Jag vill inte ha medömkan men jag vill skriva, jag vill dela med mig. 

Jag vill sätta ord på känslor som så många av oss upplever varje dag. 

För alla som lider i det tysta. 

För er skull vill jag skriva. 

 

Jag vill också skriva för att jag aldrig vill låta mig tystas. 

Under den här resans gång så har jag tvivlat på mig själv mer än vad jag någonsin trodde var möjligt och jag har gång på gång ifrågasatt mig själv och mina beslut. 

 

Den frågan har jag ställt till mig själv så många gånger, varför ger jag bara inte upp? 

 

Jag väljer inte den lättaste vägen för att det ska vara bekvämt för mig själv eller någon annan.

Jag står upp för vad jag tycker är rätt och jag har höga krav på mig själv vilket också innebär att jag vill bli uppskattad för det jag trots allt presterar varje dag trots min värk. 

 

För det är faktiskt så.

Jag gör så gott jag kan TROTS min värk, jag skulle kunna flytta berg om jag var frisk, det är jag helt övertygad om för jag är jäkligt envis och väldigt ambitiös.

 

Jag är inget offer, jag är en tillgång! 

Jag må ha en trasig kropp och en sargad själ men det finns en passion i mig som gör att jag trots allt inte kommer lägga mig ner och ge upp. 

 

Jag är värd mer än så.