Om någon hade sagt till mig för några veckor sen att jag skulle vara en lycklig hästägare idag så hade jag aldrig trott på det, tänk så snabbt allting har gått :) 

 

Jag får fortfarande nypa mig själv i armen när jag åker till Gaefur, lyckan är total och kärleken växer starkare för varje dag som går <3 

 

Mitt liv är inte perfekt och jag vet att jag har många saker att jobba med för att må bättre men att jag har fått möjligheten att köpa Gaefur har förändrat mitt liv. 

 

Jag är så tacksam och glad över att jag återigen gick min egen väg utan att lyssna för mycket på andra. 

De flesta i min närhet stöttar mig villkorslöst men det finns alltid en och annan pekpinne som påminner en om allt som kan gå fel. 

Jag har full förståelse för det men i slutändan så gör jag som jag vill i alla fall ;) 

 

Min tid på ridskolan har präglat mig väldigt mycket och jag har haft svårt att se hur jag ska kunna gå vidare med mitt hästintresse när jag inte längre jobbar med hästar. 

Det blev en ofattbar tomhet och en stor sorg när jag blev sjukskriven och jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt av att inte vara i stallet. 

 

Hela miljön i ett stall är lugnande och för mig var Ågesta min trygga plats, där jag kunde vara mig själv och känna mig lugn med de kunskaper jag hade för att jag visste att jag var viktig, att det jag gjorde spelade roll. 

Med tiden förändrades detta och det får folk tycka vad de vill om, jag kan bara skriva vad jag tycker. 

 

Jag har jobbat där sen 2003 och förändringen kom smygandes, känslan var inte den densamma och det står jag för. 

Till viss del så var det även jag som förändrades, jag blev äldre och kanske lite klokare ;) 

 

Jag accepterade inte samma saker som jag gjorde när jag var ung och oerfaren, jag fick ett större behov av att styra min egen verksamhet med min vision och mina egna ideér. 

Jag ville inte vara en JA-sägare som bara rättade in mig i ledet, jag har för många ideér och för mycket åsikter för det. 

Framförallt så ville jag förändra saker som inte var bra, man kan inte alltid göra som man alltid har gjort. 

 

Det jag är mest ledsen över idag är att jag tillät andra att trycka ner mig, att knäcka mig. 

De tog kål på mitt driv och min glädje, jag var bara en svag skepnad av mitt gamla jag som ständigt var orolig, ledsen och rädd för eventuell kritik som ständigt påminde mig om att jag inte var bra nog. 

 

 

Trots alla underbara människor som faktiskt fanns där så tog det stopp en dag. 

Jag minns det som igår. 

 

Jag hade haft väldigt ont i magen en lång tid och varit sjukskriven för det en kort period, magkatarr på grund av stress visade det sig. 

Jag kunde inte sova, hade extrem ångest och fick hjärtklappning av att åka till stallet. 

Jag mådde fysiskt illa när jag såg de personer som hade sårat mig som mest. 

 

Jag träffade min läkare som direkt sa till mig att "Jag har förstått att du inte mår så bra" och då brast det. 

Då kom tårarna som jag så länge kämpat för att hålla undan. 

All bottenlös sorg över att känna sig värdelös, över att behöva vara stark för andras skull, över att känna sig sårad och sviken av personer som jag gett hela mitt vuxna liv till. 

 

De tårarna kommer nog aldrig ta slut, det är en sorg jag kommer få lära mig att leva med. 

 

Där jag befinner mig i livet idag så möter sorgen lycka. 

Min sorg över Ågesta möter lyckan av att ha fått köpa Gaefur och att få spendera tid i det stallet han står i nu med människor som får mig att må bra. 

Jag behver inte hålla uppe någon fasad, jag är Martina helt enkelt och ingen annan. 

 

Och det måste jag försöka lära mig att det är bra nog <3 

 

Lycka <3