Nu har det gått några månader sen jag lämnade livet på landet och gav upp den drömmen som jag hade haft ett tag och flyttade tillbaka till Stockholm. 

 

Självklart är det många som frågar om jag saknar huset och allt runt omkring.

Det var ju trots allt inte mitt val att flytta därifrån. 

 

Det är en svår fråga att svara på.

Jag kan sakna livet jag försökte skapa där, närheten till Robins familj, de vänner jag lärde känna i stallet och att vakna upp med hästar som betade utanför fönstret. 

Naturen och att bara kunna släppa ut hundarna och låta dem springa fritt och busa är en enorm sorg att inte kunna göra idag, de var så lyckliga där på många sätt :( 

 

Men om jag bara ska utgå ifrån mina känslor kring själva huset så saknar jag det inte så som jag trodde att jag skulle göra. 

 

Jag fick mitt hjärta krossat i det där huset. 

 

Mina sista minnen från tiden på landet är fyllda av ångest och sorg vilket jag absolut inte saknar. 

På ett sätt är det ju skönt att känna så för då behöver jag inte sörja huset på det sättet som jag trodde att jag skulle göra. 

 

Jag älskar min lilla läkenhet och det liv jag har skapat här tillsammans med mina hundar och de kan vara lyckliga här också, de är lyckliga bara vi är tillsammans och så känner jag också.