I natt skrev jag ett inlägg på instagram om den känslan jag hade ju i den stunden, jag kände ett behov av att skriva av mig men orkade inte ta fram datorn och skriva här. 

Men det vill jag göra nu. 

 

Jag har oroat flera med mitt inlägg vilket så klart inte var meningen men samtidigt så känns reaktionen från andra väldigt fin, det är fint att känna att folk bryr sig om en när man inte mår bra. 

 

Det som dock får mig att fundera lite är just den enorma reaktionen som jag fick från flera håll och det säger mig hur ovana vi ändå är att se och läsa om någonting annat än det som är bra. 

De allra flesta som jag följer på sociala medier lägger bara upp bilder och texter på bra saker och vid lyckliga tillfällen. 

Det finns ett behov att visa upp ett liv som är minst lika bra som alla andras och många håller sina mörka tankar och stunder för sig själva. 

 

Det gör ju inte jag som ni redan vet, jag kommer alltid försöka visa allt i min tillvaro på mina sociala medier för att jag har ett behov av att vara äkta. 

Jag vill visa en verklighet och inte en fantasi. 

 

Nog om det, får nog skriva ett separat inlägg om just sociala medier vid ett annat tillfälle ;) 

 

Jag är en person som vill försöka att säga A men att också säga B men ibland misslyckas även jag där och det blir helt enkelt inte av. 

Men just idag tänker jag förklara mitt inlägg för det är ingenting jag skäms över eller har ett behov av att hålla för mig själv. 

 

Jag träffade min läkare för en tid sen och på mitt initiativ bestämde vi att jag skulle försöka trappa ut flera av mina mediciner. 

Jag har haft en stark känsla av att jag inte vill äta så mycket mediciner längre och jag vill se vilka jag kan klara mig utan. 

 

Under de senaste veckorna så har jag trappat ut mina antideprissiva som jag har ätit i flera år och har mått väldigt dåligt under själva uttrappningen. 

Nu när jag varit utan tabletterna helt i ca 2 veckor så har jag mått fruktansvärt dåligt och fått tillbaka många av mina tidigare symptom som troligen beror på stress. 

 

Jag vet inte riktigt var den här stressen kommer ifrån, det är ingenting i mitt liv som får mig att må dåligt så just nu kan jag inte ändra på så mycket. 

Det handlar kanske om andra saker som jag inte kände av under medicineringen så nu har jag bestämt mig att sätta in medicinen igen tills mitt nästa läkarbesök så att jag kan få hjälp med hur vi ska göra framöver. 

 

Anledningen till att jag började med medicinen var på grund av ångest och oro som orsakades av hur jag blev behandlad på min förra arbetsplats. 

Jag mår idag mycket bättre och trivs jättebra på jobbet och mina kollegor är helt underbara så det grundar sig inte alls i samma problematik. 

 

Så jag vet inte så mycket mer just nu, jag får försöka ta en dag i taget tills jag får rätt hjälp, det svåra nu är bara att jag måste gå igenom alla biverkningar en gång till när jag ska börja med medicinen på nytt men jag får hoppas och tro att det leder till att jag mår bättre. 

 

Tack för att ni finns <3 

 

<3