Varför inte avliva?

Jag fick en fråga nyligen från en läsare som undrar varför jag inte avlivar Gaefur, om det inte är det bästa för honom. 
Jag tar absolut inte illa upp över den frågan utan tycker snarare att det hade varit märkligt om ingen tänkte tanken, skillnaden är väl att många inte vågar fråga eftersom det är ett känsligt ämne att ta upp. 
 
Jag ska berätta lite hur jag själv ser på saken. 
Som många av er vet så jobbar jag på ett stort djursjukhus där vi avlivar djur varje dag av många olika anledningar. 
Det kan vara ett akut sjukt djur eller ett djur som har fått leva ett långt och lyckligt liv och måste få somna in på grund av ålderdom. 
 
Det är en viss skillnade mellan små djur och en häst enligt mig av många skäl. 
Rehabiliteringen kan bli svårare om man har en häst som inte finner sig i att vila och ta det lugnt under en lång tid, hästar är stora och kan bli farliga djur vilket man också måste väga in. 
 
Min förra ponny Banjo hade ALDRIG klarat av den här vilan som Gaefur har haft och det tror jag alla som kände honom kan hålla med om ;) 
Han skulle rivit boxen och troligen mått väldigt dåligt av att inte få komma ut i en ordentlig hage på så lång tid. 
 
En för mig otrolig viktig aspekt är just hur Gaefur har mått under alla de här månaderna. 
Han är PRECIS lika glad varje dag, han är nöjd vad han än behöver göra och står lugnt och stilla på box de veckor han har behövt göra det. 
Han står och sover och har inte visat något teckan på att må dåligt och det har varit avgörande för mig. 
 
En annan viktig del i allt det här är vad jag vill ha hästen till i framtiden, vad vill jag att han ska hålla för och vad han mår bäst av. 
Till skillnad mot till exempel en hund så kan de leva ett stillsamt liv utan problem i de flesta fall men en häst måste få röra på sig, få gå i stora hagar med kompisar och jag vill kunna rida utan att oroa mig varje dag. 
 
DET har jag varit tydlig med från dag 1. 
Hade det inte funnits en chans att Gaefur skulle kunna komma tillbaka till ett för mig normalt hästliv så hade jag inte fortsatt. 
Jag vill att han ska få vara häst. 
 
Jag har också sagt att om vi kommer till en gräns då vi har provat allt och det inte blir värt att fortsätta så ska de tala om det för mig. 
Det finns en gräns för oss alla. 
 
Att det så klart är tråkigt att inte kunna rida nu är mitt minsta problem, tiden kan jag ge så länge det finns hopp att det kan bli bra. 
Men jag skulle rent krass inte lägga ner all denna tid, engagemang och pengar om det inte fanns något hopp. 
 
Så svaret på frågan när det är dags att avliva sitt djur kan man bara svara på själv, man måste utgå från sin egen situation. 
Men så här resonerar jag i alla fall och jag hoppas så klart innerligt att vi aldrig kommer hamna i den situationen att jag måste avliva Gaefur på grund av den här skadan. 
 
Hur tänker ni? <3 
 
 
Mitt allt <3 
 
 
 
1 Hanna:

skriven

Resonerar precis som du, en av våra hästar har fått fång o hon klarar av precis som din att stå inne på box utan att tycka det är jobbigt. Sen kommer fler frågor o lösningar vartefter då får man ta det därifrån, t ex en häst ska va häst. Kommer hon klara av att äta något gräs osv..

Våran andra hade en inflammation i en kota i höstas o hon gick inte o ha på box, men vi löste det genom att ha en egen mindre hage.

Man känner när det är dax... men visst ett jättejobbigt beslut o ta!

Svar: Ja visst är det tungt och det är många frågor och tankar att ta hänsyn till.
Men jag tänker som du, att man vill att hästen ska få vara häst men det kan ju innebära olika saker för olika människor så klart och alla hästar är individer och mår bra av olika saker <3
Martina Lindell

2 Sandra:

skriven

Jag står just nu själv i tankarna när det faktiskt är dags att ta bort sitt älskade djur. Det är inget man bara gör, om det nu inte är så att det blir akut och ingen annan utväg finns. Min hund är nu 12 år, hon börjar bli sliten. Hon blir halt till och från. Har ett blåsljud, hon är allt för känslig för att söva... Så ja, jag går väl här och tänker på hur jag ska veta att det nu är dags för henne att få lämna detta livet, antagligen så kommer jag bara veta när det är dags.. och det tar emot!!

Sen har jag ju missat 2 somrar med ridning då Vaka vart skadad, en kotsenskida. Skadan har uppkommit efter ett trauma vid ridning. Skadan hon fick sommaren -19 gick upp efter en omkullridning våren -20. Vaka är i år 19 år, men pigg och fräsch och inte alls gammal om man frågar henne. Många tycker det är konstigt att jag lägger så mycket pengar och tid på att rehabilitera denna skadan. Men nu är hon bra, jag tar det väldigt försiktigt och försöker träna långsiktigt och känner in hur hon mår och vad hon klarar.

Jag tror man vet när det är dags. När man inte kan försöka längre, för allas skull! Alla ska må bra och ingen vill att sitt djur ska må dåligt.

Jag har till och med fått kämpa för att faktiskt ta bort min förra hund. Han var 20 månader. Hade en bruten nackskada som läkt och nerver hade hamnat i kläm, diskbråck. Han hade ont, han mådde så dåligt. Veterinären ville inte avliva utan tyckte han skulle gå på mediciner. Kan säga att det var värre att kämpa för att faktiskt få göra det enda rätta för min hund, som antagligen hela sitt korta liv mått dåligt och haft ont. Jag tog honom som en omplacering. Vi fick bara en kort tid tillsammans!

Svar: Vad fint att du delar med dig <3
Känner så igen mig i dina tankar och tror precis som du, att man kommer känna när det är dags.
Men visst är det svårt, det är så många olika faktorer som spelar in också som man måste ta hänsyn till.

Jag önskar dig stort lycka till med Vaka och att det ska bli ett fint avslut med din hund när det än blir <3

Kram
Martina Lindell

3 Ann-Marie:

skriven

Önskar dig innerligt lycka till <3

Svar: Tack fina du <3
Martina Lindell

Kommentera här: